En del människor kräver trovärdighet av andra. Präster ska vara trovärdiga i sitt liv och leverne, annars passar de inte för ämbetet. Lärare ska vara trovärdiga, annars passar de inte för att fostra och lära de uppväxande.
Men hur är det med politikerna? Behöver de vara trovärdiga? Den borgerliga regeringen startade i första mandatperioden med avgångar på dem som inte ansågs rena nog. En kulturminister som inte hade betalat tv-avgifter som annat vanligt folk, någon som hade haft svart barnpassning etcetera.
Att en f d hora framträdde och sade sig ha haft Littorin i den borgerliga regeringen som kund förskräckte en del herrar. Inte för att han sades ha varit kund, utan för att kvinnan ifråga hade fräckheten att framträda. Henne kunde man väl inte tro!
Att Lars Ohly slipper köa för knäoperationer och i stället söker privat vård tycker en del människor är helt okey. Det måste ju finnas gränser för vänsterideologier! Man kan väl inte begära att folk i sitt eget liv också ska leva som de lär.
Men jo, det kan man! Människor som inte orkar vara trovärdiga i sina egna privata liv ska inte heller representera andra i politiska sammanhang. Sedan kan de gå förbi folk i sjukvårdsköer, knulla horor, slå sin partner/äkta hälft psykiskt eller fysiskt och göra vad de vill, men några representanter för en politisk ideologi ska de inte vara! För inte finns det väl en ideologi som står för sådant!?
10 kommentarer:
I ditt föregående inlägg hyllade du en prestationskultur som gör livet behagligt för man slipper vända på varje krona. I detta inlägg tycker du att det är fel att personer med god ekonomi använder sina pengar så att livet blir behagligt för dem.
Nya tant lila,
Sitter du inte själv på politiska uppdrag?
Och ändå skriver du: "Människor som inte orkar vara trovärdiga i sina egna privata liv ska inte heller representera andra i politiska sammanhang."
Hur ser du på din egen trovärdighet?
P-A!
För det första sitter jag inte alls på några politiska uppdrag och för det andra är jag oerhört trött på dina oförskämdheter! Du borde faktiskt förklara dig!
Nya tant lila,
Menar du att så fort jag har en annan åsikt än du så är jag oförskämd?
Om jag har missuppfattat det så ber jag om ursäkt, men jag var tämligen säker på att du satt i någon form av politiskt uppdrag inom kyrkan. Men jag kan ha missuppfattat - och ber allså om tillgift.
Osakliga insinuationer om människors bristande trovärdighet på grund av något i privatlivet
(Vad skulle detta kunna handla om?)
är ingen åsikt utan enbart en ful och oförskämd påhoppning!
Nya tant lila,
Jag frågade dig hur du upplevde din egen trovärdighet. Det var en FRÅGA!
Men då utgick jag från att du hade politiska uppdrag, något som jag trodde att du hade eftersom du lyft fram ditt politiska engagemang i några sammanhang. Beklagar återigen. :-)
Det finns tydliga krav i Bibeln på prästers levnassätt (Bara gift en gång, etc). De ska vara föredömen genom sin personliga livsstil. För det första ställer Bibeln inga liknande krav på politiker, och för det andra är ingen i vårt sekularisterade samhälle skyldig att rätta sig efter Bibeln, utan det är ett högst personligt, frivilligt åtagande. Ingen är tvungen att bli präst. Vad väljarna i vårt moderna samhälle kräver är att de ska "leverera", d.v.s vara dugliga och klara av att genomföra det de lovar, åtminstone om de tillhör majoriteten. Vi kanske tycker att politikerna själva ska leva upp till det som de kräver av oss andra, genom strafflagen (eller den strafflag de vill ha). Men det viktiga är alltså inte politikernas personliga livsstil, utan att de "levererar". Och att de dessutom inte lägger sig i hur andra lever, utom när det gäller ren brottslighet, som skadar andra.
det handlar naturligtvis inte om lagstiftning eller bibeltexter, utan om moral!
Det finns ingenting i mitt bagage eller i min livsstil som på något sätt skulle kunna misskreditera mig som politiker.
Jag är nog en ovanligt tråkigt präktig människa.
Tanten: inte behöver man väl vara grå för att man är präktig, man kan vara lila ändå.
Till viss del håller jag med "uppfinningen" om att man kan skilja på vad människor är och vad de gör. Jag kan till exempel tänka mig att se Sven Wollter uppträda, trots att jag är demokrat och han är revolutionär kommunist. Det intressanta är hans rolltolkning, inte hans politiska svärmerier.
Å andra sidan:
Om jag hade en pingstpastor som förmanade församlingen emot dansbaneeländet och sedan själv gick ut och valsade - skulle jag lyssna på honom?
Om jag var medlem i ett parti som var emot ombildningar till bostadsrätt, och ledande företrädare skaffade sig tjocka plånböcker på detta sätt - skulle jag kunna lita på dem längre?
Så jag landar till slut i att folk som söker till förtroendeposter också får finna sig i att de måste göra sig förtjänta av detta förtroende. Inte genom att vara moraliskt perfekta och aldrig göra några felsteg, då skulle ju inte jag kunna bli politiker. Men om man i handling visar att man absolut inte tror på grundvärderingarna hos de man skall företräda, så är det nog dags att hitta en annan företrädare.
Skicka en kommentar