Att rata-ny trend i politiken

Vad händer i de politiska partierna? Är det en ny trend att hitta syndabockar eller har det alltid varit så, och först nu blir det synligt?

Det verkar en aning osmakligt det som sker, tycker jag. Först är inte längre Mona Sahlin gångbar, fastän hon, trots valnederlaget, hyllades med ovationer. Då verkade hon säker på att ha partiets förtroende.

Nu har också en enhällig valberedning inom s-kvinnor tydligen bestämt sig för att försöka byta ut den mustiga och raka nuvarande ordföranden mot något så färgsvagt att få minns hennes miljöministertid, trots att denna inte ligger långt tillbaka i tiden. Detta fastän ordföranden inte frivilligt vill avgå. Det finns också ytterligare kandidater i partiet, så någon tydlig ledare verkar det inte finnas.

I Vänsterpartiet är Lars Ohly ihärdig i sin ståndpunkt att han är den bäste att leda partiet, trots valnedgångar. Samtidigt dyker nya stjärnor upp och säger sig vara villiga att ta över.

Hos centern stod den nuvarande, snart utpetade Maud Olofsson och grät i talarstolen igår. Ja, nästan grät, i alla fall.

Folk vill inte ha dem längre! De är förbrukade och ska slängas bort. Och alla de som tänker slänga bort sin ledare är oskyldiga som små, vita lamm till det som har hänt i deras partier,  som om de gick i koppel till partiledaren allihop.

Vad är det här för röra? Och vad är det här för stil och för nedvärderande av människor som i åratal har offrat tid och kanske familjer för sina partier? Så ska inte människor behöva lämna sina uppdrag!
Att folk inte skäms!