Nu kommer hon alltid att vara död, tänker jag om min nyligen avlidna väninna. Och ofta står jag i begrepp att ringa henne, som jag så ofta gjorde när hon levde. Detta kommer jag nog att göra länge, för jag tror ibland att mamma fortfarande lever och att jag ska tala med henne fastän hon dog 1997.
De döda kan vara så levande för oss att vi tror att de lever. Nu börjar det bli ganska många av mina vänner som är borta.
Så tänker jag igen på min döda väninna och på hur hon förlorade tre av sina syskon på bara några månader ett par månader före sin egen död. Och jag tänker på den enda i syskonskaran som nu är kvar och som alltså har sett fyra syskon försvinna på kort tid.
Jag tror inte ens på de dödas uppståndelse, skrev en förskräckt kommentator för en tid sedan på min blogg. (eller var det kanske på någon annans blogg?) Inte ens på de dödas uppståndelse! Nej, den tror jag inte på i någon faktiskt, fysisk form. Men jag tror på ett evigt liv, som finns ständigt närvarande och som vi efter döden uppgår i.
Om jag därmed är diskvalificerad för att få kalla mig kristen vet jag inte, och det struntar jag faktiskt i. Ingen av oss kan veta vad som är sant, eller hur? Inte förrän efter döden. Och då är det för sent att äga sanningen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar