Egentligen gillar jag inte kollektivt sörjande. Det stör mig och känns pretentiöst. Jag tror inte heller riktigt på den där enorma, djupa medkänslan utan snarare på ett behov av känslosamhet på något sätt i någon kanal. Nästan som att se en sorglig film och få möjlighet att konkret delta med blommor och ljus.Vi kan tycka att händelser som dessa i Norge är gräsliga, vi kan känna med de anhöriga, men kan vi sörja i djupet? Det tror jag inte. Så blir alla dessa blommor och alla dessa ljus egentligen något annat än uttryck för sorg för mig.
Samtidigt tänker jag på alla dem som upplever enorma katastrofer i sina liv som ingen bryr sig om. Änkan efter maken som hon levt med i kanske femtio år som lämnas ensam, kanske utan barn, när mannen går bort. Hon får kanske inte så många blommor.
En förälder eller två som förlorar barn på annat sätt än genom mord, genom sjukdom eller olyckshändelser. Kvinnan eller mannen som förlorar sin enda vän. Hustrun eller mannen som sviks i sitt äktenskap efter många, många år. Den förälder som förlorar vårdnaden om sitt eller sina barn.
Var finns ljusen och blommorna för dem? För dem som lever med de osynliga katastroferna.
6 kommentarer:
Jag är helt med på ditt resonemang. Vi kan aldrig gradera sorg i antal döda eller i massmedietäckning. För de som är närmast är nog sorgen lika stor vad det än handlar om.
Men jag upplever inte att blommor och ljus för de döda i Norge handlar om sorg över inskilda personer i första hand. Det handlar om en sorg över en förloras illusion. En sorg över att hatet kan drabba så oväntat och grymt. För attentaten var inte bara mot enskilda människor utan mot oss alla på sätt och vis.
Att vi nu ser massor av blommor och ljus är också ett sätt att visa att vi står samman och inte tänker låta gärmningsmannens hat vinna. Geenom våra blommor och ljus skapar vi en gemenskap som visar att vi är otroligt många fler än de som på ett eller annat sätt sympatiserar med gärningsmannen. Det är ett sätt att stärka det öppna samhället.
Ja, kanske är det så, men jag är ändå lite skeptisk.
Här är jag enig med dig P-A. Jag tror att blommorna, ljusen, sorgegusdtjänsterna, fackeltågen och minnesceremonierna inte visar enbart på sorg över de döda och medlidande med deras anhöriga utan också på en nationell sorg över den förlorade illusionen av Norge och nationell uppslutning och enighet för försvaret av demokratin och det fria och öppna samhället. Jag tror att alla har behov av att tillsammans med andra ha en fast punkt där man kan samlas, lägga ned blommor och tända ljus, minnas och känna gemenskap, prata ut, gråta ut och gå hem lite starkare än vad du var när du kom dit.
Håller med nya tant lila också att mångas privata katasttrofer alldeles för ofta glöms bort. Vi måste bli bättre på att ta hand om varandra !
// Rickard
När jag jobbat i krisgrupper har vi ofta just funderat över framförallt unga människors reaktioner. Man kan aldrig veta säkert - och alla människor har väl sina skäl - men det kan ju vara så att det är så mycket annan sorg som inte är riktigt tillåten... eller inte riktigt kan sättas ord på - som kommer ut och förlöses i något som är socialt accepterat.
Sen är det alltid en fråga om hur länge kristillståndet ska uppmuntras... Ska man ha kriscentrum öppna dag efter dag, vecka efter vecka eller ska man försöka få vardagen att komma igen?
Ingen vet väl säkert där heller. Men Norge ligger mycket i framkanten vad gäller krishantering. Det kommer folk från andra länder dit för att lära.
De små katastroferna. Ja, de är lika stora för den som drabbas. Men där ska den vanliga omsorgen från sjukvård och kyrka räcka till. Det gör den inte alltid. Tyvärr.
Ja, jag tror också att denna kollektiva sorg kan ha en förlösande effekt på annan sorg som man bär med sig.
Jag minns när jag en gång hade en kurs med landstinget i krishantering och föreläsaren berättade om en kvinna vars man hade dött, men hon hade inte verkat sörja särskilt mycket.
Kort därefter dog katten, och hon var otröstlig. Han menade att detta var sorg som förlöstes, jag minns att jag tänkte att hon kanske sörjde katten mera!
Ja, ibland är katten mer trogen...
Har under semestern haft anledning att återvända till flickboksmelodramet "Gårdarna kring sjön" av Birgit TH Sparre. Det jag mindes från tonårens läsning var lika starkt nu. Diana Stjärnudd blir huvudstupa förälskad i en eldig och rik spanjor, ger sig åt honom, bryter sin förlovning. Men spanjoren dör i krig och Diana blir livshotande sjuk. Nåväl, hon överlever... och återhämtar sig.
Men när hennes far dör fäller hon inte en tår. Vilket omgivningen dömer henne för.
I detta har vi det motsatta. När sorgen blir så stor att ingen mer sorg är möjlig.
Skicka en kommentar