Ja, det som rubriken säger och som ofta sägs nuförtiden, kan jag lugnt instämma i för närvarande.
Det händer mycket sällan att jag insjuknar i övre luftvägsinfektioner, men de gånger jag gör det blir jag ofta mycket sjuk. Som nu, när jag efter veckolångt ihärdigt och outhärdligt hostande och svår snuva äntligen lydde väninnans uppmaning igår och bad tillfälligt sammanboende kontakta sjukvårdsupplysningen. Vid det laget kunde jag inte tala, knappast ens andas och absolut inte ringa några samtal.
Han uppgav min ålder, talade om tillståndet och sade nej till en tid på eftermiddagen eftersom jag då trodde att jag redan skulle vara död. Vi fick komma genast. Mot mina principer fick mannen ifråga köra mig, jag kör annars alltid helst själv..
Vi kommer då till akuten, kommer in genast (mycket bra) och jag blir skickad till en sköterska som ska ha en massa uppgifter från mig. Jag är mycket trött. När jag har svarat på frågorna tittar hon på mig och säger att vi hade ju nekat en tid på eftermiddagen på jourcentralen. Då kunde jag inte skilja på jourcentralen och akuten på det lasarettet, men det kan jag nu. Jag förstår ingenting. Ska jag som är så trött, inte få komma in till läkaren nu.
- Men vi fick ju komma direkt, påpekar jag. Jag hade själv hört samtalet.
Diskussionen fortsätter fram och tillbaka och till slut tappar jag tålamodet, sjuk och trött som jag är, och lämnar demonstrativt rummet och meddelar att jag åker hem.
Fästmannen lyssnar fortfarande på sköterskan som visar var jourcentralen ligger, bara några tiotal meter bort.
Vi kommer dit. En sköterska tar emot. Hon meddelar att vi har nekat en tid på eftermiddagen, vi upprepar att vi fick komma direkt hade de sagt. Jo, men hon var tvungen att boka en tid till mig.
Min irritation stiger igen. Ska jag nu behöva åka hem och återkomma senare? Sköterskan insisterar på att hon måste boka en tid, men glömmer att säga att den tiden är just då, det är en ren formsak.
Nåväl, jag kommer in snabbt, får veta att jag är sjuk, får penicillin, två tabletter med mig och resten ska jag hämta ut som idag.
Allt väl så långt i slutänden.
Nu skulle jag ha medicinen idag. Eftersom jag bor 1,5 mil eller 2,5 mil från närmaste apotek har jag numera lärt mig att ringa först och kolla om receptet är klart och om medicinen finns, något som alltför ofta inte längre är fallet på Apoteksbolagens apotek i min kommun. Detta är en vanlig medicin, men nej den finns inte i kommunen, så då får jag köra 2,5 mil efter den.
Men det finns andra apotek också, som inte tillhör Apoteksbolaget, och där finns den.
Nu är det nästan fullständig fröjd. Jag har fått medicinerna, druckit kaffe med kanelbulle, haft chaufför till apoteket och ska nu öppna flaskan med hostmedicin.
Då börjar nästa elände. Jag begriper inte hur man öppnar den.
Tillfälligt sammanboende får rycka in igen och får upp den.
Det hade jag aldrig klarat av själv.
Ack ja, nog lever vi i en härlig tid! När till och med detta att öppna en medicinflaska har blivit till ett litet klurigt mysterium.
Inte är det väl bara åldern som gör att man ibland längtar tillbaka till den tid när man kunde ringa folk på jobben även en fredag, då inte alla alltid verkade sitta i möten, då man inte behövde trycka femton gånger på olika knappar för att få meddelandet att den man sökte hade gått för dagen klockan 10 på förmiddagen, då man kunde få upp mjölkförpackningar utan att ta hjälp av en tång, och då man fick sina sopor hämtade vid dörren och inte hela tiden behövde köra iväg till sopsorteringen?
Jag vill ha tillbaka det enkla och omkomplicerade samhället!
Fast det kan gott få finnas mobiltelefoner i det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar