I Sverige gäller svensk lag

Idag skulle jag ha guidat tyska turister och i morgon också. Men det har jag avbokat, för jag vågar inte riskera att utsättas för en rökande tysk chaufför. Min sommar har varit fylld av hostattacker, läkarbesök och mediciner i en långvarig bronkit.
Den 12 juli gick den chaufför jag skulle guida med upp i förarsätet/guidesätet för att hämta några saker medan han rökte. Jag påpekade då att jag inte tålde röken varför han meddelade att han rökte hela tiden, fast med fönstret öppet. Då bytte jag buss med en annan guide, för den gången fanns det två bussar.
Detta att chauffören rökte tyckte man på Karlskrona turistbyrå inte var något anmärkningsvärt, för tyska chaufförer rökte. Det ÄR anmärkningsvärt för i Sverige gäller svensk lag för svensk personal även på utländska bussar, och jag är svensk guide.

Den 18 juli fick jag samma chaufför som på nytt gick upp med tänd cigarrett i förarsätet/guidesätet. När jag nu påpekade att jag inte var helt frisk i mina luftrör ställde han  sig demonstrativt i dörröppningen vid guidestolen och rökte. Då fick turistbyrån skaffa en ny guide till guidningen som f ö ändå blev rejält försenad eftersom det fortfarande stod 20 gäster i kö till torgets enda toalett.

I Sverige gäller svensk lag. Utländska chaufförer får inte röka på bussar med svensk personal, de får inte sexuellt trakassera guiderna (ja, ingen risk i min ålder) och de får, om de det skulle vilja, inte heller ta in svenska horor och köpa sex, för sexköpslagen gäller. 
Detta måste svenska företag och turistbyråer vara medvetna om! Det ska inte behöva vara någon diskussion om sådant!

Välkommen att läsa idag

min insändare i BLT "Vad vill vi visa turisterna".
Du hittar den på http://www.blt.se/ Opinion

De små, men stora katastroferna

Egentligen gillar jag inte kollektivt sörjande. Det stör mig och känns pretentiöst. Jag tror inte heller riktigt på den där enorma, djupa medkänslan  utan snarare på ett behov av känslosamhet på något sätt i någon kanal. Nästan som att se en sorglig film och få möjlighet att konkret delta med blommor och ljus.Vi kan tycka att händelser som dessa i Norge är gräsliga, vi kan känna med de anhöriga, men kan vi sörja i djupet? Det tror jag inte. Så blir alla dessa blommor och alla dessa ljus egentligen något annat än uttryck för sorg för mig.

Samtidigt tänker jag på alla dem som upplever enorma katastrofer i sina liv som ingen bryr sig om. Änkan efter maken som hon levt med i kanske femtio år som lämnas ensam, kanske utan barn, när mannen går bort. Hon får kanske inte så många blommor.
En förälder eller två som förlorar barn på annat sätt än genom mord, genom sjukdom eller olyckshändelser. Kvinnan eller mannen som förlorar sin enda vän. Hustrun eller mannen som sviks i sitt äktenskap efter många, många år. Den förälder som förlorar vårdnaden om sitt eller sina barn.
Var finns ljusen och blommorna för dem? För dem som lever med de osynliga katastroferna.

Jordens salt

Vi går väl alla omkring lite som i dimma efter de fasansfulla scener som har utspelats framför oss.
Förhållningssättet till det skedda skiljer sig åt. En reporter från Oslo sade igår att nu började sorgen vika för hatet. Är det konstigt om detta handlande väcker hat? Men på en del kristna bloggar tycker en del människor att vi bara ska be.

För mig känns det fortfarande ytterst märkligt om människor nu bara skulle falla ner i bön för vem det än gällde. Detta kan bero på att för mig är kristendomen mycket mera kryddad än så. Jordens salt är inte att passivt falla ner i bön. Jorden salt innebär handling, att man kraftfullt agerar. De som nu kommer fram i ljuset är inga gulliga småpojkar som det ska gullas med. Det är herrar som man måste ta krafttag med. Händelser som denna måste man förebygga mycket tidigt i livet, redan i skolan, ja, kanske ännu tidigare.
Sådana här händelser vittnar ytterst om en känsla av utanförskap och en önskan om att ta plats, att få en position, att vara utvald. De har säkert sin grund i mobbning och utestängningar, det är jag övertygad om. Och de innehåller i sig en stark mobbning. Mobbade och utestängda människor har en benägenhet att själva bli mobbare.
Att förinta vissa människor på grund av deras tillhörighet av något slag är en följd av ett mobbningstänkande i stor skala.

Jordens salt sitter inte bara stilla i bön. Jordens salt agerar och välter berg om så behövs. Det är hög tid för oss att se över strukturer, mönster, att bli medvetna om instängda aggressioner, inte att stänga in ännu fler i en missriktad påklistrad försoningshållning. Det riktigt farliga är nämligen de instängda aggressionerna som kan explodera!

Empati är inte ondska

Det händer alltid märkliga saker vid stora katastrofer. För det första är det som om det finns ett stort behov av känsloutlevelser hos människor. Självklart känner många med offren och med offrens anhöriga. Och visst kan man också skänka en tanke åt de stackars anhöriga till galningen som sköt och slängde bomber. De kan ju inte ha det så lätt.Men dessa strömmar av blommor och alla dessa tårar står de ändå inte för något annat, ett djupt behov av att känna? Det kan man nog fråga sig.
Och så kommer en annan sida fram. De som vill vara de goda kristna och kommer dragande med sina bibelord om försoning som om de själva vore de drabbade som skulle förlåta gärningsmannen. Detta är ytterst osmakligt, ja, rent av äckligt. Om någon ska förlåta så är det Gud och de anhöriga. Dessa är säkert i nuläget inte alls redo för den sortens resonemang, utan tar nog detta snack som en stor kränkning och förolämpning. Det hade jag gjort om mina barn hade blivit mördade, och någon icke-berörd hade hävdat att vi skulle se med försoningens ljus på gärningsmannen. Jag hade nog reagerat våldsamt på en så stor okänslighet mot de anhöriga.
Som mor till två barn kan jag, tycker jag, känna starkt för dem som är berörda. Detta är inte ondska. Det kallas empati!

Men tänk...

Den narcissistiske psykopaten som tydligen har begått vansinnesdåden i Norge sägs vara
kristen fundamentalist och frimurare
!!!???

Farlig verklighetsflykt

Jag är övertygad om att frustrerade människor är farliga. Människor som inte får leva i sin verklighet och tvingas leva i falska känslor och beteenden tror jag skapar ett sjukt samhälle.
En gång hörde jag en kollega trösta sin sjuka dotter med att hon skulle snyta sig som om den sjuka dotterns illamående inte existerade. Detta tyckte jag var förfärligt.

Om jag skulle säga att man ska be för en människa som har begått ett djävulsdåd utan dess like, skulle jag definitivt segla under falsk flagg. Den sortens duttidutt-mentalitet ställer jag inte upp på. Så är inte vi människor beskaffade psykiskt heller, tror jag. Vi måste också få känna hat och avsky, detta är normala mänskliga känslor som ingår i vårt känsloregister. Att förneka dem i någon sorts kristendom där man leker Jesus ställer jag inte upp på. Då tror jag att samhället på sikt blir explosionsbenäget, för det kokar under pålagda lock. Så låt oss erkänna den avsky och det hat vi känner, först då kan vi troligen på sikt bli av med de negativa känslorna! Känslor ska genomlevas inte tryckas ner!

Låt dem dingla i helvetet!

Ibland bara häpnar jag! Som när jag läser på en kommentar till en prästblogg idag att någon tycker att gärningsmannen/männen i Oslo ska få nåd inför Gud, liksom de anhöriga till den/dem som har begått brotten. Är  folk inte kloka?

Nej, en sådan Gud har inte jag. Min Gud är rättvis och sträng. Han ser säkert till att dessa människor får sitt straff, och inte bara efter döden utan här och nu. Det känns förtröstansfullt att tro på en rättvis Gud!

Aggressionslösande mord?

Nu har ledarskribentetn i BLT också insett att det är svårt att hitta tv-program som inte handlar om mord.

Jag ska erkänna att jag ibland ser Morden i Midsomer (hur stavas nu det?) men därvid stannar min mordkonsumtion på tv, och några deckare eller kriminalromaner ödslar jag ingen tid på.

Men varför denna fixering vid att människor tar död på varandra? Vad ligger bakom förtjusningen? Rädsla? Nej, det tror jag inte. Jag tror snarare att historierna är aggressionslösande. Ens egen ilska hittar kanaler.
Precis som när jag tar död på mördarsniglarna. Jag har så svårt att döda något konkret, men så kom jag på lösningen. Jag namnger dem och dränker dem. Då går dödandet som en dans!

Sött och rart och snällt och trevligt i predikstolen

Lanserar Kyrkans Tidning diakoner som en ny (och billigare?) variant av prästerskapet? Man kan ju undra när man läser dagens tidning med ett tvåsidors uppslag av hur bra en diakon är som predikant. Ja, det är hon kanske, för dem som lyssnar. Själv är jag betänksam till den sortens varianter.
Visserligen kan man även bland prästerskapet höra predikningar som i stort sett går ut på att man ska vara  söt och rar och snäll och trevlig mot varandra, och det är väl inget fel med detta. Men...

För mig är Gud ogripbar, något som anas, något som man vid enstaka tillfällen kan tycka sig stå ansikte mot ansikte med. För mig finns det även direktvägar till Gud. Man behöver inte sitta med näsan över Bibeln och vrida och vända på varje ord. Vi har Gud omkring oss (och i oss) hela tiden. Inte tror jag heller att vi måste gå via Jesus, för Gud är treenig, som bekant; Fadern, Sonen och Den Helige Anden.
Kanske är det ibland bättre att fördjupa sig i mystikernas skrifter än att gå i kyrkan och lyssna på någon urvattnad historia och få sig till livs helt vanliga uppförandekoder.
Jag tror att man ska ha mycket djupa insikter och kunskaper för att en predikan ska nå sitt syfte. Och jag vill inte ha några andra varianter än präster i predikstolen, vilket jag skrivet om många gånger. Risken att religionen förflackas ska inte finnas. Detta måste kyrkoråden se till genom att betala dem som har adekvat utbildning för att predika!

Det präster ska , det slipper politikerna. Eller?

En del människor kräver trovärdighet av andra. Präster ska vara trovärdiga i sitt liv och leverne, annars passar de inte för ämbetet. Lärare ska vara trovärdiga, annars passar de inte för att fostra och lära de uppväxande.
Men hur är det med politikerna? Behöver de vara trovärdiga? Den borgerliga regeringen startade i första mandatperioden med avgångar på dem som inte ansågs rena nog. En kulturminister som inte hade betalat tv-avgifter som annat vanligt folk, någon som hade haft svart barnpassning etcetera.
Att en f d hora framträdde och sade sig ha haft Littorin i den borgerliga regeringen som kund förskräckte en del herrar. Inte för att han sades ha varit kund, utan för att kvinnan ifråga hade fräckheten att framträda. Henne kunde man väl inte tro!

Att Lars Ohly slipper köa för knäoperationer och i stället söker privat vård tycker en del människor är helt okey. Det måste ju finnas gränser för vänsterideologier! Man kan väl inte begära att folk i sitt eget liv också ska leva som de lär.

Men jo, det kan man! Människor som inte orkar vara trovärdiga i sina egna privata liv ska inte heller representera andra i politiska sammanhang. Sedan kan de gå förbi folk i sjukvårdsköer, knulla horor, slå sin partner/äkta hälft psykiskt eller fysiskt och göra vad de vill, men några representanter för en politisk ideologi ska de inte vara! För inte finns det väl en ideologi som står för sådant!?

Att vara icke-duktig

Som jag skrev i förra inlägget så har det på senare år dykt om en sorts coacher som, från att ha varit hyperduktiga, har gått i väggen och inte lyckats med att vara duktiga längre och därmed varit tvungna att söka sig andra vägar för att nå de framgångar dessa människor så gärna vill ha. De lanserar därefter en teori att duktighet inget är värt, utan man ska bara VAARA, vad nu det är för något.
Ja, det kan man ju försöka inbilla folk att livet är oberoende av ens duktighet. För så är det naturligtvis inte alls. Det är när du är duktig som du kan leva det goda livet och vara ekonomiskt oberoende eller ha en ekonomi som gör att livet  blir behagligt och du slipper vända på varje krona. Det är de duktiga som överlever.

Skulle man inte vara någon för att man presterar? Vilket genuint dravel! Och har man inget ego eller ingen personlighet om man är framgångsrik? Även detta är naturligtvis rena rama tramset!

Visst kan man vara en god vän, en god hustru, en god man utan att vara en framgångsrik yrkesmänniska, det är inte det som det handlar om, men hur överlever du i knepiga situationer utan att visa framfötterna?

För tolv år sedan var jag själv illa ute när jag satt utan jobb med en fallskärm, 56 år gammal. Om jag i det läget, efter ett år, inte hade kunnat visa upp purfärsk språkvidareutbildning med bästa betyg och med läsning på 1,5 tid hade jag nog varit ganska så körd på arbetsmarknaden.
I sådana lägen räcker det inte att sätta sig ner, bara vara, och tro att man kan överleva på det. För det kan man inte! Då måste man ta sig själv i kragen och PRESTERA!

Anti-karriärister gör karriär

Ibland måste man nog undra över folk. Som jag gjorde i morse, när jag hörde en anti-karriärist, det vill säga en sådan där kvinna som har upptäckt att livet har andra värden än att vara duktig, tala om hur det är att vara en människa som blir uppskattad för den hon är och inte för det hon gör.
Jag har alltid haft lite svårt för detta. För jag gör ju saker på grund av den jag är, mitt handlande, mina jobb, mina intressen speglar ju i allra högsta grad min personlighet. Med andra ord betraktar jag sådant snack som dravel.
Ofta är det ju då någon sorts nybliven coach-guru som har kört i väggen i duktigheten och tvingats hitta nya vägar.
Och vad kan ge mera framgång än att vara Anti-karriärist?
Sätten att nå topparna är många!

Den märkliga döden

Nu kommer hon alltid att vara död, tänker jag om min nyligen avlidna väninna. Och ofta står jag i begrepp att ringa henne, som jag så ofta gjorde när hon levde. Detta kommer jag nog att göra länge, för jag tror ibland att mamma fortfarande lever och att jag ska tala med henne fastän hon dog 1997.

De döda kan vara så levande för oss att vi tror att de lever. Nu börjar det bli ganska många av mina vänner som är borta.

Så tänker jag igen på min döda väninna och på hur hon förlorade tre av sina syskon på bara några månader ett par månader före sin egen död. Och jag tänker på den enda i syskonskaran som nu är kvar och som alltså har sett fyra syskon försvinna på kort tid.

Jag tror inte ens på de dödas uppståndelse, skrev en förskräckt kommentator för en tid sedan på min blogg. (eller var det kanske på någon annans blogg?) Inte ens på de dödas uppståndelse! Nej, den tror jag inte på i någon faktiskt, fysisk form. Men jag tror på ett evigt liv, som finns ständigt närvarande och som vi efter döden uppgår i.
Om jag därmed är diskvalificerad för att få kalla mig kristen vet jag inte, och det struntar jag faktiskt i. Ingen av oss kan veta vad som är sant, eller hur? Inte förrän efter döden. Och då är det för sent  att äga sanningen!

Sångens kraft

Att  sång kan lyfta sinnet, det vet vi alla. Men de senaste veckorna har jag på nytt upplevt sången som den var någon gång i mitt liv under 1970-80 talen när man ständigt sjöng under kurser och konferenser på folkhögskolor och inom arbetarrörelsen.
Två gånger de senaste veckorna har jag haft sjungande tyska gäster som jag har guidat. Ena gången för ett par veckor sedan var det en grupp kvinnor från en kvinnoorganisation som startade dagen i bussen med att lovsjunga Herren för en ny dag. Vid varje kyrkobesök sjöng de också. Det var mycket fint och värmande!

Idag tillbringade jag en stor del av dagen med en grupp tyska katoliker. På morgonen startade vi med rundtur i Karlskrona och när vi hade varit på utsiktsplatsen sjöng de psalmen "Guds kärlek är...", en av mina älsklingspsalmer för övrigt. Jag fick sedan den tyska texten med hem under lunchen och kopierade den.
På eftermiddagen var vi i Karlshamn och besökte bland annat Carl Gustafs kyrkan, och där sjöng de helt sponant kanon. Och de bedyrade att de tillhörde olika församlingar och inte brukade sjunga ihop. Det hela var som en gudstjänst den där stunden i kyrkan.
Ja, musik och sång helar och läker, när den är rätt för själen. Och visst finns det något som håller på att gå förlorat för oss i detta  spontana sjungande som vi inte har så ofta.

För övrigt hostar vi fortfarande hemma och tillfälligt (?) sammanboende har börjat förfalla. Han har nämligen köpt en kvällstidning idag, och ni som även läser hans blogg vet att sådant har han bedyrat att han aldrig skulle göra, inga pengar på snusktidningar inte. Nåväl det var Expressen och inte Aftonbladet, fast det kanske egentligen är ännu värre för tänk om han förfaller till borgerligheten! Varför köpte han? Jo, det påstods att det handlade om antiinflammatoriska blåbär!

Var kissar turisterna?

En guidekollega ringde före senaste guidningen och meddelade att det blev två bussar med ca 50 personer i varje.
Då tar toalettbesöken tid, trodde han, för han var övertygad om att dessa skulle ske på torget i Karlskrona innan vi startade guidningarna. De tog tid, närmare bestämt en halv timme av guidetiden.

Ja, just det, tänkte jag, hur turistanpassade är vi i Sverige egentligen? Vi är väl många som har undrat var vi kan hitta en öppen toalett när vi har kört bil på kvällen efter klockan 22 ja, kanske till och med redan efter klockan 20. Men att vara en person i behov är en liten sak i jämförelse med två bussar fyllda av passagerare.

Jag försöker tänka efter. Finns det något ställe på vägen mellan Malmö och Karlskrona mer än möjligtvis Galtsjön? Och där finns också bara  ett fåtal toaletter, och frågan är om de är till för allmänheten eller enbart för restaurangens gäster.

Nog håller jag med de tyska gäster som säger att vi inte har service i det här landet. Det allra mest elementära är väl i alla fall att se till att det finns offentliga toaletter längs våra vägar. I alla fall om vi vill ha turisterna hit mer än en gång!

Telefonhelvetet

Det blev en morgon i telefonen. Natten var full av hosta, då jag hade jobbat med chaufförer igår som rökte. Det mådde inte mina luftrör bra av. Nu var hostmedicinen slut. Telefon till vårdcentralen kl 11. De meddelade att de skulle ringa upp kl 13.24. Det gäller att vara tillgänglig!
Telia mobilt bredband går sedan inte att koppla upp. På supporten är det 45 minuters väntetid. Jag lägger på och ringer igen och får höra att det är fel på en del ställen i mellansverige. Jag befinner mig i Blekinge och vill få fram att de ska kolla även här. Men fyrtiofem minuter vill jag inte vänta för det.
Försöker ta en genväg och ringer beställningar. Det går fortare, men den unge mannen meddelar att felen är inte hans bord, att han därför inte tänker anmäla och att det inte är något fel i Blekinge.
Men jag kan inte koppla upp, försöker jag påpeka. Det är länge sedan jag lärde mig att Telias supportrar har ytterst skiftande kvalité. Den unge mannen kopplar över mig till felanmälan, och då tycks väntetiden inte vara så lång. Men just som jag nästan är framme i kön kommer jag plötsligt ut på nätet.

Hur var det förr i tiden när man mötte en människa direkt när man ringde upp ett telefonnummer? Hur var det när man slapp att knappa in ett eller två eller tre för alternativ som man glömt så fort de sagt dem?
Och framförallt, hur går det för de nya svenskarna med halvbra kunskaper i svenska när de ska försöka plöja igenom telefondjungeln? För inte är detta telefonhelvete en anpassning till ett mångkulturellt samhälle!

Kyrkornas makt

Så här i sommartider, när jag är ute och guidar utländska turister i mitt län, får jag osökt tillfälle att fundera över kyrkans historiska roll.
Vad har den egentligen varit? En institution för människors tröst och överlevnad eller en maktens förlängda arm eller sin egen maktfullkomliga institution eller ännu värre en maktfaktor som har hållit människor i schack?
Man använde predikningarna för att bidra till försvenskningen i den här landsdelen kan jag berätta. Så har vi blivit lärda under vår utbildning.
Då tycker jag att Svenska kyrkan av idag har tagit stora steg mot att vara just en plats dit människor kan komma med sin brustenhet och sina behov. Nog har utvecklingen gått framåt om man ser det historiskt sett!

Prästen, jag och Gud

Ibland kan man läsa de mest befängda saker på bloggar.
Som idag när jag läste att en man enbart ville ha prästen med på sin begravning.
Det är klart att är man så exklusiv i sitt förhållande till Gud att andra människor på ens begravning riskerar att förgifta ens hädanfärd då kan man ju tänka så.
Det finns många sorters hybris! Och mycket som är helsjukt inom religionsutövning.

Att rata-ny trend i politiken

Vad händer i de politiska partierna? Är det en ny trend att hitta syndabockar eller har det alltid varit så, och först nu blir det synligt?

Det verkar en aning osmakligt det som sker, tycker jag. Först är inte längre Mona Sahlin gångbar, fastän hon, trots valnederlaget, hyllades med ovationer. Då verkade hon säker på att ha partiets förtroende.

Nu har också en enhällig valberedning inom s-kvinnor tydligen bestämt sig för att försöka byta ut den mustiga och raka nuvarande ordföranden mot något så färgsvagt att få minns hennes miljöministertid, trots att denna inte ligger långt tillbaka i tiden. Detta fastän ordföranden inte frivilligt vill avgå. Det finns också ytterligare kandidater i partiet, så någon tydlig ledare verkar det inte finnas.

I Vänsterpartiet är Lars Ohly ihärdig i sin ståndpunkt att han är den bäste att leda partiet, trots valnedgångar. Samtidigt dyker nya stjärnor upp och säger sig vara villiga att ta över.

Hos centern stod den nuvarande, snart utpetade Maud Olofsson och grät i talarstolen igår. Ja, nästan grät, i alla fall.

Folk vill inte ha dem längre! De är förbrukade och ska slängas bort. Och alla de som tänker slänga bort sin ledare är oskyldiga som små, vita lamm till det som har hänt i deras partier,  som om de gick i koppel till partiledaren allihop.

Vad är det här för röra? Och vad är det här för stil och för nedvärderande av människor som i åratal har offrat tid och kanske familjer för sina partier? Så ska inte människor behöva lämna sina uppdrag!
Att folk inte skäms!

Finns det svensk litteratur till eftervärlden?

Vad kommer vi att överlämna till eftervärlden av den svenska litteraturen idag? Millenieserien? Det tror jag knappast? Några andra deckare? Tänker förlagen överhuvudtaget på att det inte bara finns snabba ekonomiska vinster att göra utan att de också har ett ansvar för att lämna något till eftervärlden?
Livslängden på den sortens dagsländelitteratur som vi mestadels matas med idag är mycket kort. Det dröjer inte länge förrän böckerna kommer på rea disken.
Människor som försöker debutera klagar över att de inte kommer in på förlagen . Man ska redan vara känd för att vara intressant. Många misstänker att förlagsfolket bara läser de första sidorna i manusen. Ganska så skandalöst tycker jag, och fräckt mot de människor som seriöst skickat in material till dem.

Författarna är eller har ofta varit journalister. Stilen kan därmed vara flytande och lättläst. Men risken finns nog också att innehållet är förflackat.
Och jag som har skolats i den klassiska litteraturen funderar ibland över om någon i framtiden kommer att veta vem Medea var?

Patent på Gud

Ingen har patent på Gud, och det finns ingenting som säger att man måste ha läst teologi för att läsa Bibeln. Kanske är det egentligen bättre om man är språkvetare och förstår att ord kan ha nyanser och vara svåröversatta.
Jag har givetvis lika stor rätt som vem som helst att göra mina Bibeltolkningar utan att för den skull tro att jag är den som vet bäst. Detta överlåter jag åt andra, det finns drivor av den sorten!

Jag är ganska så trött på att av någon annonym bli förföljd i bloggvärlden. Visserligen betraktar jag denna person som icke-frisk, men man bör kanske ha så mycket vett om man nu öser ut sitt hat att man åtminstone vågar stå för det. Vad är det annars värt?

Kommentarer

Anonyma kommentarer av trakasserande innehåll publiceras inte på den här bloggen.
Om någon önskar  en trevlig sommar och blir trakasserad för detta, säger detta nog mer om den som skriver sådana oförskämdheter än det säger något om blogginnehavaren.
Det finns gränser för sjuka kommentarer! Även i en delvis sjuk bloggvärld.
Är någon organisation inte till belåtenhet föreslår jag att kritiken framförs till organisationen som sådan.
Och någon tant Gredelin har jag aldrig någonsin skrivit som.

Man måste vara frisk för att orka vara sjuk

Ja, det som rubriken säger och som ofta sägs nuförtiden, kan jag lugnt instämma i för närvarande.
Det händer mycket sällan att jag insjuknar i övre  luftvägsinfektioner, men de gånger jag gör det blir jag ofta mycket sjuk. Som nu, när jag efter veckolångt ihärdigt och outhärdligt hostande och svår snuva äntligen lydde väninnans uppmaning igår och bad tillfälligt sammanboende kontakta sjukvårdsupplysningen. Vid det laget kunde jag inte tala, knappast ens andas och absolut inte ringa några samtal.
Han uppgav min ålder, talade om tillståndet och sade nej till en tid på eftermiddagen eftersom jag då trodde att jag redan skulle vara död. Vi fick komma genast. Mot mina principer fick mannen ifråga köra mig, jag kör annars alltid helst själv..
Vi kommer då till akuten, kommer in genast (mycket bra) och jag blir skickad till en sköterska som ska ha en massa uppgifter från mig. Jag är mycket trött. När jag har svarat på frågorna tittar hon på mig och säger att  vi hade ju nekat en tid på eftermiddagen på jourcentralen. Då kunde jag inte skilja på jourcentralen och akuten på det lasarettet, men det kan jag nu. Jag förstår ingenting. Ska jag som är så trött, inte få komma in till läkaren nu.
- Men vi fick ju komma direkt, påpekar jag. Jag hade själv hört samtalet.
Diskussionen fortsätter fram och tillbaka och till slut tappar jag tålamodet, sjuk och trött som jag är, och lämnar demonstrativt rummet och meddelar att jag åker hem.
Fästmannen lyssnar fortfarande på sköterskan som visar var jourcentralen ligger, bara några tiotal meter bort.

Vi kommer dit. En sköterska tar emot. Hon meddelar att vi har nekat en tid på eftermiddagen, vi upprepar att  vi fick komma direkt hade de sagt. Jo, men hon var tvungen att boka en tid till mig.
Min irritation stiger igen. Ska jag nu behöva åka hem och återkomma senare? Sköterskan insisterar på att hon måste boka en tid, men glömmer att säga att den tiden är just då, det är en ren formsak.
Nåväl, jag kommer in snabbt, får veta att jag är sjuk, får penicillin, två tabletter med mig och resten ska jag hämta ut som idag.
Allt väl så långt i slutänden.

Nu skulle jag ha medicinen idag. Eftersom jag bor 1,5 mil eller 2,5 mil från närmaste apotek har jag numera lärt mig att  ringa först och kolla om receptet är klart och om medicinen finns, något som alltför ofta inte längre är fallet på Apoteksbolagens apotek i min kommun. Detta är en vanlig medicin, men nej den finns inte i kommunen, så då får jag köra 2,5 mil efter den.
Men det finns andra apotek också, som inte tillhör Apoteksbolaget, och där finns den.
Nu är det nästan fullständig fröjd. Jag har fått medicinerna, druckit kaffe med kanelbulle, haft chaufför till apoteket och ska nu öppna flaskan med hostmedicin.
Då börjar nästa elände. Jag begriper inte hur man öppnar den.
Tillfälligt sammanboende får rycka in igen och får upp den.
Det hade jag aldrig klarat av själv.

Ack ja, nog lever vi i en härlig tid! När till och med detta att öppna en  medicinflaska har blivit till ett litet klurigt mysterium.

Inte är det väl bara åldern som gör att man ibland längtar tillbaka till den tid när man kunde ringa folk på jobben även en fredag, då inte alla alltid verkade sitta i möten, då man inte behövde trycka femton gånger på olika knappar för att få meddelandet att den man sökte hade gått för dagen klockan 10 på förmiddagen, då man kunde få upp mjölkförpackningar utan att ta hjälp av en tång, och då man fick sina  sopor hämtade vid dörren och inte hela tiden behövde köra iväg till sopsorteringen?
Jag vill ha tillbaka det enkla och omkomplicerade samhället! 
Fast det kan gott få finnas mobiltelefoner i det!

Har porrgubbsen tråkiga liv?

Nu spinner Littorinaffären igång igen med avslöjanden från Aftonbladets journalister.
Själv betvivlar jag inte deras uppgifter.
Och detta handlar inte om att vara brottslig utan om att vara omoralisk och icke-trovärdig. Det är sådant media ska avslöja! Vi har rätt att ha redigt folk på våra förtroendeposter!
Men varför sitter en gift, högt uppsatt politiker och porrsurfar under signaturer? Har man ett tråkigt liv? Räcker inte sexlivet inom äktenskapet till?
Det kanske inte räcker med att man försöker fylla sina svarta hål i livet med aktiviteter. Jag tänker ofta på det nu i semestertider när människor ibland får någon sorts sevärdhetsfnatt. Man vill nog något annat. Kanske vill man ha passion. Men det begriper man inte, så man väljer snusk och omoral som adrenalinhöjare i stället.
Visst är det synd om människor ibland!

Nåväl, här hemma kunde jag lugnt konstatera att den av mig (obs!  för nådiga herrn skulle ALDRIG drömma om att köpa snusktidningar!) inköpta tidningen direkt hamnade hos för närvarande sammanboende,  som sittande i tidningsläsarsoffan intensivt och intresserat läsande gång på gång konstaterade att allt som stod i snuskblaskan bara var lögn!

Och halva priset för tidningen fick jag inte! För en del folk köper inte sådant snusk!
Ja, så kan man också göra! Smygläsa med stort intresse! Somliga är avslöjade!

Svensk service(brist?)

Att arbeta med människor från andra länder är alltid berikande. Ibland ser men företeelser här hemma på ett nytt sätt.
Det har varit intensiva guideveckor för min del den sista tiden och en blandning av tyska och svenska grupper.
Häromdagen guidade jag en tysk grupp som närmast hade besökt Malmö. De hade bott på ett centralt hotell. Hotellet hade varit rent, sade de, MEN...
I övrigt fanns det ingen service, det fanns ingen tillgänglig personal på kvällen, och sedan berättade de något som fått dem att reagera starkt. Vid maten hade det serverats kyckling och vid bordet hade det stått en lapp att man bara fick ta en bit!
För dem var detta helt obegripligt.

När vi stannade för att titta på utsikt över staden som vi besökte fanns det en kiosk och en toalett där. Men den stängde kl 16.15.
-Typiskt socialistiskt! sade en av de tyska damerna!
Jag försökte säga att vi faktiskt hade en borgerlig regering, men det var och förblev ett socialistiskt manér att stänga för folk på det sättet, tyckte de.

Ja, hur är det med vår service egentligen?
Säkert är vi många som på sena kvällar förgäves har sökt öppna bensinstationer för toalettbesök och enklare inköp när vi har färdats i bil. Eller som har undrat varför det inte finns några stationer alls på flera mil.
Vi borde kanske tänka till!? Om vi nu vill vara ett bra turistland.