Verkligheten

Det regnar, och jag ska strax ner till byn. Det är gångavstånd om man ids gå en kvart, och därför blir det ofta bilen dit.

Jag försöker få ordning på sommarplaneringen och har upptäckt att nu är det nog stopp för fler guidningar. De som är räcker.Mestadels är guidningarna på tyska, men även ett par på engelska och så några på svenska. Jag jobbar för tre kommuner, och har just startat egen firma, även med förlagsverksamhet. Det lär ju vara omöjligt att få utgivet på etablerade förlag. Just nu har jag ett manus hos två förlag. Jag testar av, skickar inte ut hej vilt och bränner namnet.
Jo, jag hade tänkt göra bloggpaus, men sedan blev det regn och så tyckte jag att jag hade något att säga, så...

Tänkte på det där med verkligheten när jag läste något inlägg på en annan blogg om förvärvsarbete och arbetstidsförkortning. Det är väl inte så lätt att skriva om verksamheter som man inte har upplevt själv. Jag märkte hur man kunde vara helt oinformerad om saker när man till exempel hade varit lärare på samma skola i fyrtio år. Sådant är inte rekommendabelt.

Själv har jag jobbat i såväl offentlig som privat verksamhet. Men en del av den offentliga verksamheten som jag har arbetat i, som på en landstingsfolkhögskola, fungerade som privat verksamhet för man fick arbeta hårt med att marknadsföra sig och ta väl hand om dem som kom dit för att få  elever.Och så skulle verksamheten helst ge vinst. Folkhögskolor går inte av sig själva.
De två andra  folkhögskolorna hade stiftet och LO-distriktet som huvudmän. Resebyråer är privata. Turistbyråer är kommunala.

Hur hade världen sett ut om man bara hade varit på en arbetsplats i hela sitt liv? Om man hade varit gift med samma man i över fyrtio år nu? Om jag hade bott i samma hus som jag flyttade in i 1972?
Hemska tanke! Tänk vad jag hade missat i livet.

Det är nog bra som det är, även om man aldrig har fått guldklocka på jobbet eller ens firat silverbröllop: Man har ju fått något annat i stället; blandade erfarenheter från olika håll- och olika män- från hur det är att bo i ett etablerat villområde i en storstad, att bo i ett höghusområde på sjunde våningen i Stockholms södra förorter, i lägenhet i en mindre stad och i hus i byar. I  de erfarenheterna ryms många kulturkrockar, jag lovar! Jag  brukade säga förr att det var svårare att bo i Småland än att jobba med muslimer från Irak. Och så var det nog också för mig!