Bland mina vänner finns det olika åldersgrupper, som det ju oftast gör. Några är tio till tolv år äldre än jag, andra är några år yngre. Bland dem som är yngre har några just uppnått 65 års åldern och har alltså normal pensionsålder. Ibland jobbar de kvar, och jag tänker på hur de kommer att känna sig sedan när de upptäcker hur skönt det är att vara pensionär.
Jag kan förstå att det kan kännas konstigt den dag man lämnar jobbet om man har hela sin identitet knuten till detta. Själv hade jag inte det. Trots många, många år som lärare/rektor har jag alltid känt att mitt rätta element är skrivandet och skulle jag beteckna mig som något så är det nog som folkbildare. Och det är jag ju egentligen till min yrkesutbildning som ju är folkhögskollärare. Hur många sådana fanns det på den andra skolan där jag var rektor? Jag minns ingen, men förhoppningsvis fanns det någon lärare med rätt utbildning, det måste det väl ha funnits? Det får vara osagt.
Men identiteter är knepiga. Att i grunden vara en storstadsmänniska och flytta ut i byarna är inte heller lätt.
Det konstigaste med en skilsmässa efter ett långt äktenskap är nog just identitetsbytet. Så upplevde i alla fall jag det. Plötsligt var man inte längre en gift fru. Det var märkligt, faktiskt, en helt ny identitet efter många år.
Jag är inte så bra på att utnyttja rabattkort, men i min plånbok finns olika sorters kort som kan användas; Spf, studentkort,PRO eller Sveriges guideförening. Det är bara att välja. Men vem är då jag?
Så småningom kommer jag att få falla till föga och bara vara pensionär, men där är jag inte än.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar