I söndags var jag i min kyrka, ja, jag säger min kyrka och min församlings kyrka för ända sedan i somras har jag känt ett starkt motstånd att gå i kyrkan. Men jag gick, trots detta, regelbundet till fram i november.
Under julen var det otänkbart, för den jag firade jul med här tyckte inte att vår kyrka var rätt/värdig, för här har man ingen alkohol i nattvardsvinet.
Så i stället för att tjafsa om vilken annan kyrka vi skulle kunna gå i, för att det skulle passa herrn, stannade vi hemma och gick inte alls i kyrkan. Det finns nog inga "värdiga" kyrkor här i mitt län, vad jag vet, för jag tror att samtliga har alkoholfritt vin. Tror jag, jag är inte säker.
Sedan har kyrkan inte varit något som jag har känt någon längtan till.
Den som jag trodde skulle vara kittet i relationen blev ju i stället det som särade och söndrade oss.
Men i söndags var jag alltså i kyrkan, i min kyrka, och jag kände att jag hade kommit rätt och kommit hem efter vilsna turer i ödemarker.
Och så får den som är rätt fira med sina prästinnor i den församling som inte är fel, som vår!
Jag tror att Gud nu har fått mig på rätt väg igen! Vad är det man säger om synden? Jo, att det är att missa målet.
Det kan ta tid innan man vaknar riktigt!
9 kommentarer:
Kanske hemligheten är att sänka axlarna en smula och inte alltid kräva att allt ska vara just på det sätt man själv vill. Att koppla på toleransen och våga luta sig tillbaka och se vart det oväntade för. Allt behöver inte vara en kamp och ett ständigt kravställande.
MÅnniskor som har levt som jag har nog väldigt sällan kunnat "luta sig tillbaka och se vart det oväntade för". Vi har nämligen fått ordna och dona med allt själva.
Men i princip tror jag att du har rätt.
Ett krav kommer jag aldrig att ge upp; pålitlighet i nära relationer! Detta krav är absolut.
Det kallas kanske "beskäftighet"? Att ställa och ordna även i sammanhang där man faktiskt inte MÅSTE ställa och ordna. Men man gör det "av bara farten".
Sådana människor hamnar lätt lite "utanför" till slut eftersom de aldrig klarat av att bara ta till sig det som sker.
MÄnniskor som vill stå vid rodret låter inte bara saker ske.
Att de sedan kanske borde göra det är en annan sak.
Men sedan finns det en annan sorts människor, och det är de som bara låter saker ske, och som aldrig ställer sig vid rodret, inte ens i sitt eget liv.
Frågan är vad som är värst.
Ett problem med de som alltid ska stå vid rodret är att de inte ens litar på Gud. De ska styra och ställa även med Gud.
"Inte ens litar på Gud..."
Vad betyder detta? Vad menar du?
Jag menar det jag skrev i min första kommentar om hur man kan välja att uppleva och delta i en gudstjänst:
"Kanske hemligheten är att sänka axlarna en smula och inte alltid kräva att allt ska vara just på det sätt man själv vill. Att koppla på toleransen och våga luta sig tillbaka och se vart det oväntade för. Allt behöver inte vara en kamp och ett ständigt kravställande."
När man inte klarar det - och inte accepterar att Gud kan verka på olika sätt i och genom andra människor - så skapar man lätt en situation där man inte kan delta i gudstjänster.
Skicka en kommentar