Nedärvd kvinnounderlägsenhet?

Min uppväxt var bland starka kvinnor. Mormor var den som var den sammanhållande länken, två av döttrarna försörjde flera genom sin affär. Mamma var en stark kvinna, även om hennes möjligheter var begränsade då hon gått in i en traditionell kvinnoroll, samtidigt som hon var en förvärvsarbetande florist.
Men hur många av oss kvinnor har inte slitit oss halvt ihjäl genom att göra så? Inte var vi, kvinnor på 1970-talet, något annat än verkligen, i allra högsta grad, dubbelarbetande. Och nog tog vi i mycket även hand om våra män.

Trots allt detta, trots att jag inte alls har vuxit upp bland underkuvade kvinnor, går det att halka in i rollen av att vara underlägsen, just i egenskapen av att vara kvinna. Det finns en sorts manschauvinism, som är en självklarhet hos vissa män. Kärringar är kärringar, är och förblir ett underlägset släkte, underlägsna dem som anser sig vara utsedda i sin egenskap av män. Männen följer, enligt en del av dessa, i religiöst hänseende  den apostoliska succesionsordningen, som gör manliga präster absolut suveräna. De är då de ende som har rätten att rätt förkunna Guds ord. Och därmed följer också, som jag ser det, en sorts allmän, manlig överlägsenhetsattityd.

Det händer alltså att även normalt starka kvinnor riskerar falla in i en i underlägsenhetsroll, har jag märkt. Det kvittar hur ens egna erfarenheter i livet har varit från barnsben, för trots allt är vårt samhälle så genomsyrat av Mannens storhet som man.

Kanske är det först när män börjar ta sig rättigheter, som inte hör hemma i ett jämställt samhälle/en jämställd relation, som vi kvinnor vaknar. Men då kan vi vakna med en skräll! Ånej, sköna gossar, vad som helst växer inte i mina trädgårdar.

Jag brukar inte räkna mig som feminist, men jag noterar att det ovan skrivna nog faktiskt kan räknas som ett feministiskt tänkade.