Ibland när jag läser bloggar hajar jag till när man helt självklart, verkar det som, berättar om föräldrar, barn och barnbarn, om vad de gör och om deras tillkortakommanden. Man lägger också helt obetänksamt, verkar det som, ut kort på sina söta barn och barnbarn på nätet, ofta då dessa garanterat är i en ålder då de inte har kunnat säga nej till detta.
Jag tycker också att det är fruktansvärt osmakligt när författare skildrar sina föräldrars alkoholism eller sjukdomar, eller andra närståendes sjukdomar eller missbruk.
Det verkar vara fint att ha eller ha haft föräldrar som är alkoholister. Häromdagen såg jag på tv en av våra nu kända deckarförfattare berätta om hur hemskt det hade varit i hennes föräldrahem med fadern som var alkoholist, modern som sprang runt och hällde ut spriten och rädslan för att de andra barnen på gatan skulle märka något.
Lever hennes far eller hennes mor? Om inte, upplever hon inte att hon skändar deras minne? De kanske gjorde så gott de orkade och kunde.
En annan känd person och författare som påstod att hon hade blivit mamma till sin mamma, åkte land och rike runt och berättade om sin mors senilitet (eller vad det nu var). Det var nästan så jag undrade om det var Guds straff när hon sedan själv drabbades av ALS. Jag anser inte att vi har rätt att kränka våra närstående på det sättet, inte ens om vi hyser agg till dem för saker i det förflutna. Man gör inte så.
Jag minns hur jag för något år sedan fick en kommentar på min blogg från en person som berättade om sina föräldrars äktenskapliga, fysiska kyla och om en flickväns abort. Nej, jag lade givetvis inte ut den, men jag har sparat den, trots att detta inte var i onda avsikter, men sådant publicerar jag inte.
Ibland beskylls jag för bristande integritet. Men gäller denna andra än mig själv? Nog har jag rätt att berätta om mig själv, mina upplevelser och mina tankar och känslor.
Men jag skulle aldrig få för mig att klä av min familj!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar