Trevlig sommar!

Jag önskar dig en trevlig sommar!
Skriver när jag får tillfälle och lust.

                                          

Glad midsommar!

                               Glad midsommar!
                         önskar dig nya tant lila

Nya utmaningar?

I en lokaltidning i mitt län kunde man i lördags läsa om en person som  efter elva år sökte sig "till nya utmaningar".
En ung karriärsugen man? Nej då , inte alls.
Kvinnan ifråga säger själv så här om sitt arbete
- Det är något speciellt med det här jobbet. Det är inte något man lämnar bara för att man går från arbetsplatsen för dagen.
Nehej.
Vad var det för jobb då?
Jo, detta är en kvinna som är präst och som nu ska bli kyrkoherde.

Något stämmer inte för mig. Detta är inte den bild jag har av prästämbetet, eller prästkallet, vad man nu vill kalla det.
Men jag är väl för gammal, hänger inte med i den nya tiden med alla utmaningar. I alla fall inte vad gäller prästernas uppgifter!

Välkommen

till min guideblogg på
http://lilaguide.blogspot.com

Inga heliga löften

Betrakta den här bloggen som en kåserispalt.
Här avges inga heliga löften om att göra uppehåll i bloggandet eller att gå olika vägar i livet.
Ta den för vad den är! Infall för stunden för det mesta.

Ganska så färdig

Efter två intensiva dagar med guidning är jag ganska så trött. Idag åkte jag runt med en buss tyska turister i åtta timmar.
Det kommer inte att bli mycket bloggande  framöver kan jag misstänka, såvida inget speciellt dyker upp.
Dessutom känns det segt i bloggvärlden. Många kör i samma gamla fotspår om och om igen.Och vissa bloggar ids jag inte ens läsa tuggandet på.
Så jag önskar dig en trevlig sommar!

Gud måste förnimmas-också!

På en av de större prästbloggarna pågår just nu- ja egentligen alltid- en diskussion om den rätta kristna tron. Även om det är lite tröttsamt ibland är detta ändå betydligt mera givande än när doakören på ölandsprästens blogg instämmer i vilka som är dagens stora idioter som hindrar deras möjligheter att utöva tron. Där måste verkligen en hel hög frustrerade människor ha samlats!

En del människor tycks tro att Gud bara finns i Bibeln, ja, det fanns faktiskt också någon som menade att Bibeln var större än Gud. Att uppleva Gud säger några vara mer eller mindre känslomos.

Men, Gud är treenig. Finns den helige Anden i trycksvärtan? Ja, berättelser om hur Anden verkar finns.
För är det inte Anden som VERKAR? Anden verkar på olika sätt. Du kan möta Kristus i denna form i naturen, i musiken, i möten med människor. Anden är kraften som kommer till oss, den kraft som kommer från Gud.

Man kan förnimma den kraften som vore man buren. Jag har själv gjort det speciellt vid ett tillfälle då ett stort lugn kom över mig, och jag bokstavligt kände att jag bars. Sedan vände också livet den gången från mörker till betydligt ljusare tider.

När människor frågar mig varför jag är troende brukar jag säga därför att jag har märkt att Gud finns. Jag har inte läst något som jag har vägt fram och tillbaka, jag har känt kraften, närvaron, sett verkan, noterat hur saker länkas till varandra i olika skeenden.

Det finns mycket i Bibeln som är motsägande, den går inte att bokstavstolka. Man måste också tänka på kontexten, på tiden och på de förhållanden som fanns när den skrevs. Bibelns böcker har valts ut av kyrkofäder. Det dyker upp nytt, det hittas nya texter.

Man måste se den röda tråden i evangelierna och inte bara koncentrera sig på vissa bibelcitat, för då har man missat sammanhanget.

Jag tror på Fadern och Sonen, men jag glömmer inte den helige Anden, för det är den som ger mig kraften.

Aftonbön

 Gode Gud, jag ber dig så innerligt, sänd en snäll människa i min väg! En som inte ljuger!

Och så...

bästa kommentator! Ge fan i att tala om för mig vad jag ska skriva och inte skriva! Det avgör jag själv! Jag är jävligt trött på att bli mästrad!

Barnfattigdom? Vad hade mamma sagt?

Min mor var född 1911, som näst yngsta barn i en syskonskara på åtta barn. Mormor var hemmafru, vad annars med den barnskaran? Morfar var typograf, handsättare, och periodvis arbetslös och fick ibland lämna familjen och arbeta på annan ort i landet.
Ofta fick vi barn, som senare växte upp i en välbärgad familj i ett gediget villaområde, höra berättelser om fattigdomen, om skor som inte fanns, mat som inte fanns och om hur mamma fick springa runt i snöstorm på julafton som springflicka för att få ihop lite extra till familjen. Jag minns berättelserna om hur det var att lämna över blommorna till de rika familjerna, där de firade julafton och själv frysa och kanske inte få någon dricks, som ju var lönen.
Mamma fick inte gå i läroverket trots absolut lysande betyg, mycket bättre än dem  vi hade som senare  även  tog akademiska examina. Det fanns inga pengar till hennes fortsatta skolgång.

Jag undrar vad hon hade sagt om dagens barnfattigdom, vilken tydligen innebär att barnen inte får åka till Thailand på sina lov?
Kanske hade den här sortens fattigdom setts som ett hån mot dem som upplevde hur det var att komma till ett hem efter skolan där det inte fanns någon mat.
Jag skäms å min mors vägnar för våra nuvarande lyxrelaterade problem!

Så är det morgon...

Solen strålar, paradisbusken nästan täcker mitt sovrumsfönster i fantastisk prakt, och det är söndag.
Katten springer runt mina ben och vill både ha mat och gå ut.
Jag funderar ett tag på om jag ska sätta på nyheterna, för man vet ju hur det kan bli...
Efter lite tvekan gör jag det, för jag har ju en son på Sweden Rock och en dotter i Göteborg, som verkar vara Sveriges Chicago.

Den första nyheten var hur kvinnor hade blivit våldtagna i Syrien framför sina män och barn. Då stängde jag av radion,  men satte på den en stund senare för att få höra hur stöldligor härjade på Sweden Rock.
Varför satte jag inte på en cd i stället?

Rättat!

Jag kan garanterat reglerna för de-dem och för hans-sin. Och ändå blir det fel ibland! Jag har just rättat på inlägget "Grundlurad"!

Så sköt hon honom!

För många år sedan arbetade jag med undervisning av en kvinna på ett mentalsjukhus
En dag tog läkaren in mig på sin expedition och undrade om jag visste vad hon hade gjort. Nej, det visste jag inte. Då berättade han.
(Lite förändrad version här, men ungefär) Mannen var en tyrann mot kvinnan. Han hotade henne ständigt, och hon jobbade och jobbade och hade fått ihop ett sparkapital. Men detta hade mannen försnillat.
Under huvudkudden hade han en pistol gömd som han också hotade henne med.
En dag fick kvinnan nog, tog pistolen och sköt ihjäl mannen. Men hon hamnade inte i fängelse utan på psykiatriskt sjukhus. Varför förtäljer inte historien. Hon hade inte varit där så väldigt länge när jag undervisade henne, men hon mådde bättre och skulle bli utskriven, fast då hotade hans släktingar henne.
Ja, vad som hände på sikt vet jag inte, och nu är detta så länge sedan, så förmodligen har hon själv dött på grund av hög ålder.
Men jag har tänkt på henne ibland under livets gång.
Och ju större livserfarenhet jag har fått, desto mera har jag förstått att hon sköt karlen!

I kreativ miljö

Ibland förstår man människors framgångar. Så tänkte jag idag när jag hörde och såg vår landshövding, som delade ut priser till blekingar, som hon tyckte hade utmärkt sig och gjort något bra för länet. Själv utstrålade hon ett positivt lyssnande och energi som kändes ytterst  smittande. Några av dem som fick priset kände jag till, andra hade jag aldrig hört talas om. Ja, en av dem hade faktiskt varit min chef när jag frilansade på en lokaltidning.
Priset hade kommit till genom att hon i stället för presenter på en högtidsdag hade bett folk sätta in pengar, och så hade hon fått ihop ett kapital att dela ut. De tio personerna fick 10 000 kronor var.
Residenset fyllde 100 år, vädret var strålande, utsikten från rummen ut mot havet vid Kungsbron var fantastisk, trädgården var välansad och tårtan god.
Det korta besöket kändes som ett lyft. Visst finns det kraft, energi och framåtanda i det här länet idag. Jag upplever att det är en stor förändring sedan jag kom hit i slutet av 1970-talet. Tron att det går att göra något verkar ha vuxit väldigt mycket, och många yngre personer kommer fram i nytt företagande och idéer. Också kvinnor. Förra hösten följde jag seminarier för kvinnligt företagande. Flera där har nu startat egen verksamhet. Spännande!    

Verkligheten

Det regnar, och jag ska strax ner till byn. Det är gångavstånd om man ids gå en kvart, och därför blir det ofta bilen dit.

Jag försöker få ordning på sommarplaneringen och har upptäckt att nu är det nog stopp för fler guidningar. De som är räcker.Mestadels är guidningarna på tyska, men även ett par på engelska och så några på svenska. Jag jobbar för tre kommuner, och har just startat egen firma, även med förlagsverksamhet. Det lär ju vara omöjligt att få utgivet på etablerade förlag. Just nu har jag ett manus hos två förlag. Jag testar av, skickar inte ut hej vilt och bränner namnet.
Jo, jag hade tänkt göra bloggpaus, men sedan blev det regn och så tyckte jag att jag hade något att säga, så...

Tänkte på det där med verkligheten när jag läste något inlägg på en annan blogg om förvärvsarbete och arbetstidsförkortning. Det är väl inte så lätt att skriva om verksamheter som man inte har upplevt själv. Jag märkte hur man kunde vara helt oinformerad om saker när man till exempel hade varit lärare på samma skola i fyrtio år. Sådant är inte rekommendabelt.

Själv har jag jobbat i såväl offentlig som privat verksamhet. Men en del av den offentliga verksamheten som jag har arbetat i, som på en landstingsfolkhögskola, fungerade som privat verksamhet för man fick arbeta hårt med att marknadsföra sig och ta väl hand om dem som kom dit för att få  elever.Och så skulle verksamheten helst ge vinst. Folkhögskolor går inte av sig själva.
De två andra  folkhögskolorna hade stiftet och LO-distriktet som huvudmän. Resebyråer är privata. Turistbyråer är kommunala.

Hur hade världen sett ut om man bara hade varit på en arbetsplats i hela sitt liv? Om man hade varit gift med samma man i över fyrtio år nu? Om jag hade bott i samma hus som jag flyttade in i 1972?
Hemska tanke! Tänk vad jag hade missat i livet.

Det är nog bra som det är, även om man aldrig har fått guldklocka på jobbet eller ens firat silverbröllop: Man har ju fått något annat i stället; blandade erfarenheter från olika håll- och olika män- från hur det är att bo i ett etablerat villområde i en storstad, att bo i ett höghusområde på sjunde våningen i Stockholms södra förorter, i lägenhet i en mindre stad och i hus i byar. I  de erfarenheterna ryms många kulturkrockar, jag lovar! Jag  brukade säga förr att det var svårare att bo i Småland än att jobba med muslimer från Irak. Och så var det nog också för mig!

Nedärvd kvinnounderlägsenhet?

Min uppväxt var bland starka kvinnor. Mormor var den som var den sammanhållande länken, två av döttrarna försörjde flera genom sin affär. Mamma var en stark kvinna, även om hennes möjligheter var begränsade då hon gått in i en traditionell kvinnoroll, samtidigt som hon var en förvärvsarbetande florist.
Men hur många av oss kvinnor har inte slitit oss halvt ihjäl genom att göra så? Inte var vi, kvinnor på 1970-talet, något annat än verkligen, i allra högsta grad, dubbelarbetande. Och nog tog vi i mycket även hand om våra män.

Trots allt detta, trots att jag inte alls har vuxit upp bland underkuvade kvinnor, går det att halka in i rollen av att vara underlägsen, just i egenskapen av att vara kvinna. Det finns en sorts manschauvinism, som är en självklarhet hos vissa män. Kärringar är kärringar, är och förblir ett underlägset släkte, underlägsna dem som anser sig vara utsedda i sin egenskap av män. Männen följer, enligt en del av dessa, i religiöst hänseende  den apostoliska succesionsordningen, som gör manliga präster absolut suveräna. De är då de ende som har rätten att rätt förkunna Guds ord. Och därmed följer också, som jag ser det, en sorts allmän, manlig överlägsenhetsattityd.

Det händer alltså att även normalt starka kvinnor riskerar falla in i en i underlägsenhetsroll, har jag märkt. Det kvittar hur ens egna erfarenheter i livet har varit från barnsben, för trots allt är vårt samhälle så genomsyrat av Mannens storhet som man.

Kanske är det först när män börjar ta sig rättigheter, som inte hör hemma i ett jämställt samhälle/en jämställd relation, som vi kvinnor vaknar. Men då kan vi vakna med en skräll! Ånej, sköna gossar, vad som helst växer inte i mina trädgårdar.

Jag brukar inte räkna mig som feminist, men jag noterar att det ovan skrivna nog faktiskt kan räknas som ett feministiskt tänkade.

Åldersspärr?

Det där med ålder förstår jag inte riktigt. Jag har faktiskt inte märkt av min ålder, fastän jag är 68 år gammal, än. Ja, man blir tröttare, så klart, men inte annars.
När jag sökte jobb på nytt- efter Ohmns historien- var jag faktiskt 57 år gammal, och jag hade inga problem att få arbete på grund av detta. (Men jag visade purfärska högskole/universitetspapper på tyska och på musikvetenskap.)
Då jag förra våren utbildade mig till guide hörde jag på en del människor att de nästan såg det som löjligt. Det var sådana uppdrag som unga kvinnor fick, sade någon.

Men unga kvinnor har garanterat inte mina mångårigt inhämtade kunskaper och erfarenheter, troligen har de det inte språkligt, och säkert inte historiskt.
Jag har inte heller haft några problem att få uppdrag.

Och för sexton månader sedan hamnade jag i en ny relation, där vi sedan också förlovade oss. Okey att det inte höll, men ändå. 

Om någon utifrån sedan kommer och insinuerar att jag har varit otrogen också, så får man ju säga att detta är otroligt smickrande i min ålder! Detta ser jag nästan som en omöjlighet, men vem vet var möjligheternas gräns går?

Och igår fick jag på nytt en hälsning i form av ett mejlkort från Grekland där ungdomsfästmannen i Italien befinner sig. Han måste ju ha skänkt mig sina tankar då. Visst är det charmigt!

Det handlar inte om ålder! Kvinnor kan ha svårt att hitta män i 20-årsåldern. Folk kan ha svårt att få jobb i  medelåldern.
Ålder är ett sätt att skylla sin oförmåga och sina tillkortakommande på många gånger.

Tillbaka i kyrkan

Det känns som om jag ska göra ett kort inlägg här i alla fall.
I söndags var jag i min kyrka, ja, jag säger min kyrka och min församlings kyrka för ända sedan i somras har jag känt ett starkt motstånd att gå i kyrkan. Men jag gick, trots detta, regelbundet till fram i november.
Under julen var det otänkbart, för den jag firade jul med här tyckte inte att vår kyrka var rätt/värdig, för här har man ingen alkohol i nattvardsvinet.
Så i stället för att tjafsa om vilken annan kyrka vi skulle kunna gå i, för att det skulle passa herrn, stannade vi hemma och gick inte alls i kyrkan. Det finns nog inga "värdiga" kyrkor här i mitt län, vad jag vet, för jag tror att samtliga har alkoholfritt vin. Tror jag, jag är inte säker.

Sedan har kyrkan inte varit något som jag har känt någon längtan till.
Den som jag trodde skulle vara kittet i relationen blev ju i stället det som särade och söndrade oss.

Men i söndags var jag alltså i kyrkan, i min kyrka, och jag kände att jag hade kommit rätt och kommit hem efter vilsna turer i ödemarker.
Och så får den som är rätt fira med sina prästinnor i den församling som inte är fel, som vår!

Jag tror att Gud nu har fått mig på rätt väg igen! Vad är det man säger om synden? Jo, att det är att missa målet.
Det kan ta tid innan man vaknar riktigt!

                                                           

Vanligaste manliga härskartekniken-lögner?

Ju äldre jag blir desto mera har jag börjat tro att den vanligaste härskartekniken hos män över kvinnor är lögner.

Jag minns en knäppskalle som jag umgicks med i medelåldern som kunde sitta och njutningsfullt säga
-Och det är bara jag som vet sanningen!
Vilken makt att vara den ende som vet!

Ja, han blev avpolletterad från mitt liv, precis som andra män har blivit som jag har upptäckt lögner hos.
Detta att ljuga verkar nämligen vara en sorts livsstil. Man kan inte räkna med att det bara gäller småsaker om man upptäcker sådant.Ljuger man så ljuger man. Då har man ställt sig själv i en sorts gräddfil där man inte behöver vara ärlig och sann inför sina medmänniskor. I ett ständigt förnedrande av dem ger man dem inte tillträde till sitt liv, utan behåller de delar som passar för sig själv.

I fyrtioårsåldern blev jag oväntat och chockartat övergiven av en man som jag var djupt förälskad i. Han var flera år äldre än jag , vilket jag hade trott betydde att han var pålitlig. Vilka idéer man kan ha! Och det värsta var att jag upplevde att vi båda var djupt förälskade. Jag begrep ingenting.
Några veckor senare i ett skört tillstånd arbetade jag tillsammans med en ombudsman på en kurs.Jag arbetade på den tiden som föreläsare och kursarrangör av korta kurser.
Vi blev hastigt förälskade i varandra. Det kan man bli när man är i dålig form!
Han hade en kvinna som han hade ett affärsmässigt förhållande med på annan ort, berättade han, och som han hade barn med.
Vi inledde en intensiv kontakt och bodde långt från varandra, men hade goda möjligheter genom jobb och uppdrag att vistas hos varandra ändå.
En dag ställde han mig inför det faktum att det affärsmässiga förhållandet, som visade sig vara hans fru - var på väg att flytta till honom och att de hade köpt hus.
Jag blev givetvis mycket chockad.
Men så accepterar jag inte att bli behandlad! Ett par dagar efter ringde jag henne. Då blev hon naturligtvis chockad, men hon sade just detta att hon hade märkt att han ljög i småsaker men trodde att det  bara gällde sådana.

Nåväl, det där visade sig inte vara någon slafsig historia på sikt. Efter ett par år skilde de sig, han kontaktade mig på nytt och vi hade under ett par decennier en relation om än med vissa uppehåll.

Men, för mig är lögner idag som ett rött skynke för en tjur. Jag har en absolut nolltolerans mot denna sorts härskartekniker, för det är just detta som lögnerna är. Kvinnoförnedring, ett sätt att spela i överläge, en nonchalans mot andras värde.

Tragiska pseudoliv

Vad gör nätet med våra liv? Jag har börjat fundera en hel del över det. Själv märker jag hur lätt det är att fastna vid skärmen när jag  är trött. Ungdomar ersätter sitt sociala liv med sina bloggkontakter. De lever ibland i en skenvärld.

Många kända författare, som ibland har skrivit underbara kärleksdikter eller kärlekshistorier om människor som inte existerar, har levt djupt tragiska liv i stor ensamhet. Deras skrivande har varit en ersättning för ett verkligt liv, ett sätt att överleva i den stora ensamheten.

För hur många kommer bloggandet att bli ersättning för det levande livet framöver? För hur många är bloggandet detta idag?

Detta är mycket olyckligt, kanske vår tids stora tragik, att människor har slutat att veta hur det är att leva eller hur det är att umgås med andra, att skapa kontakt med människor de möter och i stället ägnar sig åt ett pseudoliv på nätet med kompisar som egentligen är fantasifigurer, skapade av dem själva, ibland under deras signaturer.

Vem är du? Vem blir du på nätet? Vem är du i det riktiga livet?
HAR du ett sådant överhuvudtaget?

Frun fortsatte att fnaska

Idag har jag tänkt på en historia från mitt förflutna. Jag hade en elev i en kommun som jag skulle alfabetisera. Hon var i 25-års åldern och en ursnygg afrikanska, importerad av en svensk man, som hade jobbat i hennes land.I hemlandet hade hon livnärt sig som fnask.

De var gifta och vad jag förstod var mannen mycket förtjust i henne och skämde bort henne efter bästa förmåga.
Men den lilla egenheten med fnaskandet upphörde den sköna damen inte med. Hon tog 100 kronor knullet, jag fick veta det när hon visade en inbetalningslapp. Det var andra priser på den tiden!

En dag förstod mannen vad som försiggick och tog sitt liv.

Jag minns att jag tänkte att det kunde väl donnan ändå inte vara värd, men han hade tydligen satt stora förhoppningar till henne och varit ytterst godtrogen.

Så godtrogen är man inte när man varit med i livet en del turer. Då tar man inget för givet. Då kanske man till och med tittar given häst i munnen.

Tvångstyckare- ny diagnos?

Jag gillar inte värme, utan håller mig en del inomhus när den stiger. Nu på eftermiddagen har jag suttit och kollat runt lite i bloggvärlden, och då slog det mig plötsligt om inte de nya medierna har gett upphov till en ny psykiatrisk diagnos: tvångstyckare?

För nog är det något märkligt när man ser ganska många människor, faktiskt, som far runt på en massa olika bloggar och tycker, tycker, tycker med oändliga ordbajserier.
Hur får man tid att tänka när man hela tiden vräker ut orden?
Men, visst, det är ju säkert så att mycket är just ordbajserier utan gedigna eftertankar.
Jag tycker att det är stor skillnad att skriva på egen blogg och att, som en bloggprostituerad fläka ut sig till höger och vänster, bildligt och politiskt. Tror man på fullt allvar att ens egna tankar är så unika att man till varje pris måste klä dem i ord vid varje tillfälle som ges?
Är inte detta tvångsmässigt?

Kommentarsfunktionen återinlagd

Eftersom jag inte slipper kommentarerna ens när jag har tagit bort kommentarsfunktionen här på bloggen (det finns mejl också) har jag lagt in den på nytt.

Varför skriver man?

I ett tidigare inlägg skrev jag att min blogg inte är ett diskussionsforum. Man kan se den som en kåserispalt eller liknande. Diskuterar gör jag helst inte med ibland kamouflerade människor på nätet. Faktiskt har jag tröttnat på att kommunicera med spöken.
Diskuterar gör jag med mina vänner, och de är livs levande, riktiga, och jag vet vilka de är.
Att man inte har en kommentarsblogg betyder givetvis inte att man inte har läsare.Du är välkommen!

Vad har man att komma med?

Som skribent leker man naturligtvis ibland med tanken på vad som skulle hända om man blev berömd, om man skrev något som slog igenom.
Men för det första skulle det jag skriver väl knappast slå igenom med tanke på de borgerliga miljöer jag  skildrar, något annat kan jag ju inte, och för det andra vad skulle jag kunna bygga min berömmelse på?

Jag har aldrig haft några alkohol- eller drogproblem. Jag har aldrig varit prostituerad. Mina föräldrar var helt vanliga medelklassiga medborgare i ett gediget villaområde i Limhamns församling, gifta med varandra i bortåt 56 år. Ingen av dem slog oss barn, ingen missbrukade, ingen var kriminell. Jag skulle ju vara så otroligt intetsägande och tråkig för den svenska kulturen där högsta merit verkar vara drogmissbruk, fängelsevistelser eller prostitution.
Vad har en vanlig, hyfsat välanpassad akademiker att komma med i de kretsarna? Så det är nog bara till att ge upp tankarna på kändisskap där.

Har de gett dig sitt tillstånd?

Ibland när jag läser bloggar hajar jag till när man helt självklart, verkar det som, berättar om föräldrar, barn och barnbarn, om vad de gör och om deras tillkortakommanden. Man lägger också helt obetänksamt, verkar det som, ut kort på sina söta barn och barnbarn på nätet, ofta då dessa garanterat är i en ålder då de inte har kunnat säga nej till detta.
Jag tycker också att det är fruktansvärt osmakligt när författare skildrar sina föräldrars alkoholism eller sjukdomar, eller andra närståendes sjukdomar eller missbruk.
Det verkar vara fint att ha eller ha haft föräldrar som är alkoholister. Häromdagen såg jag på tv en av våra nu kända deckarförfattare berätta om hur hemskt det hade varit i hennes föräldrahem med fadern som var alkoholist, modern som sprang runt och hällde ut spriten och rädslan för att de andra barnen på gatan skulle märka något.
Lever hennes far eller hennes mor? Om inte, upplever hon inte att hon skändar deras minne? De kanske gjorde så gott de orkade och kunde.
En annan känd  person och författare som påstod att hon hade blivit mamma till sin mamma, åkte land och rike runt och berättade om sin mors senilitet (eller vad det nu var). Det var nästan så jag undrade om det var Guds straff när hon sedan själv drabbades av ALS. Jag anser inte att vi har rätt att kränka våra närstående på det sättet, inte ens om vi hyser agg till dem för saker i det förflutna. Man gör inte så.
Jag minns hur jag för något år sedan fick en kommentar på min blogg från en person som berättade om sina föräldrars äktenskapliga, fysiska kyla och om en flickväns abort. Nej, jag lade givetvis inte ut den, men jag har sparat den, trots att detta inte var i onda avsikter, men sådant publicerar jag inte.
Ibland beskylls jag för bristande integritet. Men gäller denna andra än mig själv? Nog har jag rätt att berätta om mig själv, mina upplevelser och mina tankar och känslor.
Men jag skulle aldrig få för mig att klä av min familj!

29 personer för 36 miljoner kronor!

Eftersom jag har blivit anklagad för att fara med villfarelse när jag påstod att drivor av människor hade köpts ut från Sv.kyrkan ska jag här komma med lite siffror. Uppgifterna är tagna från Kyrkans tidning nr 8 i år.Som rubriken säger har, enligt denna tidning, sammanlagt 29 personer köpts ut på nationell nivå under 2009-2010. Kostnaden är 36 miljoner kronor enligt Kyrkans tidning.
De tre chefer som slutade i slutet av förra året på kansliet bland andra generalsekreteraren Lars Friedner kostade 9,4 miljoner i avgångar.
Jag ber här också få citera analysen i tidningen gjord av Lennart Lundberg
"Kyrkan som arbetsgivare är ett ämne som vi ständigt återkommer till i Kyrkans Tidning.Ofta handlar det om brister i kyrkans arbetsmiljö som gör att människor far illa.
Så har det varit ibland även på kyrkans högsta nivå, den nationella nivån som vi ibland kallar för rikskyrkan. Förra året berättade vi om kritik mot att arbetsgivaren gick direkt på enskilda och bryskt förklarade att de måste sluta sin anställning, utan att förhandla med facket först.
Flera av dem som slutat kände sig som "brottslingar". Men de var inte missnöjda med sina villkor för att sluta."

I övrigt vad gäller stiften så har det stått mycket i lokaltidningarna, och så hade jag som rektor tillgång till Domkapitlets protokoll innan jag slutade 1999. Och då var kyrkan inte ens skild från staten!
Är det helt okey att göra utköp för 36 miljoner för medlemmars skattepengar, för vad är det annars? Och nog tycker jag att 29 personer på nationell nivå kan betecknas som "drivor"!

Den gamla historien om kärringen därborta

Idag kom jag att tänka på den där gamla historien med två män som står och samtalar med varandra på en fest med var sitt grogglas i handen. Den ene pekar på en tjock dam som står en bit ifrån och säger till den andre
- Titta på den där kärringen så ful hon är!
- Hon med den röda klänningen? Det är min syster!
- Nej, jag menar haggan som står vid sidan om!
- Den haggan är min hustru!

Man ska nog se upp med vem man förtalar inför vem. Det är inte alltid det faller i god jord!

Skyldig att gå i svaromål?

Lila tankar är ingen diskussionsblogg, detta har jag poängerat många gånger. Den är snarare tänkt som kåserier med personliga tankar kring saker i omvärlden, eller med udden riktad mot det jag upplever som problematiskt i samhället.

Det jag skriver har jag redan tänkt igenom, och det ger ingen som helst effekt att i maratoninlägg försöka övertyga mig om annat. Detta är enbart tröttsamt och irriterande.

Och jag har som bloggskrivare givetvis ingen skyldighet att gå i bevis eller svaromål för det jag skriver.

Därför har jag sett det som nödvändigt att åtminstone ett tag framöver plocka bort kommentarsfunktionen, så slipper jag sortera olämpliga kommentarer som skräppost.

Strypt kommentarsfunktion

Kommentarsfunktionen är borttagen på den här bloggen.Jag har fått nog av påhopp både på den här bloggen och av förtal på andras bloggar av samma kommentator.

Föredömena och moralen

Anne Ramberg från Advokatsamfundet gick alltså häromdagen ut och kritiserade medias drev mot kungen i Svt. Olagligt om man är vän med kungahuset, vilket senare har sagts? Kanske inte olagligt, men totalt moraliskt förkastligt! Och att dessutom tala som om hon representerade Advokatsamfundet var ännu värre, och det lär de nog ta tag i där.

Kan kungen besöka stripklubbar i USA och Sverige och ta emot kaffeflickor, som enligt uppgifter ibland var nakna under pälsarna? Kan han, vilket har sagts, ha en älskarinna vid sidan om sin drottning? Olagligt? Nej. Privat? För en kung?
I vilket fall som helst är det totalt omoraliskt för ett föredöme.

Om gifta präster lever loppan med sina prästkolleger på sin fritid eller på deras konferenser, är detta olagligt? Nej, knappast. Men totalt moraliskt förkastligt!

När vi nu i vårt samhälle har vissa personer som ska fungera som någon sorts föredömen för oss andra i moraliskt hänseende, så har det faktiskt stor betydelse hur dessa beter sig. Även om man inte kan polisanmäla det de gör, även om de inte kan åtalas för det, måste vi reagera starkt när den roll dessa personer har smutsas ner av dem själva och nonchaleras i någon sorts översitteri och gräddfilstänkande från deras sida.

Som kung eller präst kan man inte alltid åberopa sitt privatliv! Privatlivet är nämligen oftast måttstocken för moralen.

Ingen rättegång

Att skriva blogg är ingen rättegång där man ska gå i bevis för det man har åsikter om.

Vad skriver vi om?

Ibland blir jag förundrad när jag läser vad människor skriver, för jag tycker att de borde känna till saker och ting bättre.
Som detta med whistle-blowers, som jag just skrev om på en kommentar. Har det inte framgått med stor tydlighet i media att sådana inte är välsedda på arbetsplatserna. Det mest kända exemplet är väl kvinnan som står bakom Lex Maria.
Vad stöder jag mig på i det jag säger?
För det första har jag läst arbetsrätt vid universitetet, sedan har jag fått massor av utbildning genom LO och TCO eftersom jag utbildade förtroendevalda under elva års tid. Så har jag själv varit fackligt aktiv både som distriktsordförande och innan dess under många år ledamot i distriktsstyrelsen och som ledamot i förbundsstyrelsen och förhandlare i södra Sverige. Vidare har jag varit utbildare även i det egna facket och senare rektor.
Jag har ett brett yrkesliv. Åtta år på studieförbund, några år på olika AMU-gruppsverksamheter, (fyra ställen) av vilka ett år enbart som ubildare av romer.
19 år inom folkhögskolan, plus ett års lärarhögskola med praktik på olika skolor, där jag större delen av andra terminen, som var praktik, bodde på en skola och verkligen såg denna inifrån.
Jag har arbetat på tre folkhögskolor, 11 år på en som föreståndare för korta kurser och lärare, 1,5 år på ett rektorsvik, och 6,5 år som rektor.
Därefter har jag arbetat på tre högstadier, ett halvt år på pendlingsavstånd och på två i min egen kommun.
Jag har arbetat som vik. mentalskötare på ett stort mentalsjukhus i Malmö under studieåren, inom långvård och på ålderdomshem.
Arbetat som frilansare på en lokaltidning, och som reseledare på två olika företag, ett i ungdomen och ett under flera år i 40-årsåldern.
Jag har som feriearbeten  arbetat kortare tider på kontor, på restaurang, i affär och med tomatplockning.
Som förtroendevald har jag suttit i kyrkoråd, kyrkofullmäktige och som styrelseledamot i flera studieförbund.
Nog har jag sett ett och annat av arbetsmiljöer och hur det fungerar i lika miljöer, det lovar jag!

Mer och mer pinsamt om kungen

Nu börjar kungahistorien bli mer och mer pinsam, för nu träder folk fram och berättar om hans stripklubbsbesök och eskapader.
Finns det något värre än kungar utan kläder?
Ja, det är rätt att han inte kan handskas med den här historien.
Löjligt är det ju också när människor som privat har eller har haft samröre med kungahuset, åberopande fina titlar, går ut och försvarar skiten! Skärpning vore önskvärt, och kungahuset  är säkert mera skandaliserat utomlands än vi anar och värre tycks det bli för varje dag.

Syndabock söks

Det är ytterst förvånande att personer, som säger sig jobba med personalfrågor, inte verkar ha den minsta lilla kunskap om mobbningsproblematik på arbetsplatser. Varför inte läsa några böcker i ämnet?
Visst är det så att arbetsmiljöer består av människor, men bland dessa människor har det utbildats mönster på hur man uppträder. Det finns tydliga miljöer där det är högt till tak, och det finns miljöer där man lägger locket på och kör skitprat i korridorerna. På arbetsplatserna finns reella och informella ledare, och de senare kan vara nog så förädiska, speciellt om det bland dem finns personer som själva vill komma åt ledarskapet.
Jag har tröttnat på att svara på envisa påståenden, där folk hävdar att bara man plockar  bort någon så blir allt bra. För det blir det väldigt, väldigt sällan i de sjuka miljöerna. Det blir lugnt ett tag, ett förvirrat lugn, för man har ju ingen att sätta klorna i, men det dröjer ofta inte så lång tid förrän man har hittat detta på nytt. Arbetsplatsens miljö blir till ett tema med variationer. Hur många ska man lösa ut?
Närliggande exempel är Ohmns församling där det andra utköpet på bara några år har skett. Titta på Svenska kyrkans kansli centralt! Det måste ha varit ett näste för omöjliga chefer! Eller?
På den skola jag själv åkte ut ifrån (ja, jag vet att jag har skrivit detta tidigare) löste man ut en lärare efter mig, en arbetsledare slutade frivillligt, många andra gav sig iväg innan det var dags för nästa rektor som lämnade genom att slå igen dörren och försvann.Jag har inte sett siffror, men förmodar att också han blev utköpt.

Men det är klart att när man till slut har rensat ut nästan samtliga, så kan kanske klimatet på arbetsplatsen ändras.
Så har vi det där med den som vill åt chefstjänsten själv. Dem märker man som chef. Själv hade jag en, som ett par i styrelsen och en del av de anställda ville ha dit i stället för mig. Men han fick inte tjänsten efter mig och slutade då på skolan.Vad hände då? Jo, jag kan berätta att den som fick tjänsten blev uppringd av en till skolan tidigare knuten äldre dam som bad henne avstå från tjänsten så att han kunde få den i stället!!! Så kan det gå till i de bästa av världar.

Vanvördigt och vulgärt, men talande, anser jag, brukade jag säga att jag upplevde att denne man, BILDLIGT TALAT, var så kåt på tjänsten att han gick med synligt stånd i korridorerna.

Det finns ett mycket klart mönster i detta att hitta syndabockar. Först är det en period där man sniffar runt för att hitta någon.
Så sätter man tänderna i bytet, först genom ett försåtligt förtal och sedan genom öppna attacker. Den som är utsatt begriper ofta inte alls vad han/hon har gjort för att hamna i det läget. Ibland blir de som sticker ut på ett eller annat sätt eller avviker från gruppen offer. Att det är de svagaste som blir offer är en myt. Ibland är det tvärtom de som starkt avviker och som vågar stå för sina synpunkter. Men under mobbningens gång försvagas människor och kan bli psykiskt illamående och därmed ha svårt att klara ut situationen.

Som rektor upplevde jag att anställda, omedvetet, utsåg årets "utstötta" och när en anställd en gång kom och klagade på en annan som då var på gång, kunde jag inte låta bli att fråga om det var hennes tur nu, förra året hade det varit en annan.

När syndabockstänkandet landar på en själv har man svårt att klara av det som chef. Jag klarade inte heller av det, och var så trött på hela situationen att jag glad tog emot fallskärmen som gav mig ett och ett halvt års ledighet med lön, pensions- och semestergrundande, för det lärde min vän ombudsmannen i en stor facklig organisation mig.

Förvisso växer det konsulter som svampar ur jorden nu för tiden. Men ska man jobba med organisationsfrågor och personalfrågor måste man nog ha gedigna  kunskaper också, inte bara tjusiga hemsidor och titlar. Annars gagnar man nog inte arbetsplatserna där man jobbar.

Solen skiner, nu ska jag köra ner trädgårdsavfall och sedan ska jag ut och jobba vidare i trädgården.

Plötsligt blir allt så löjligt!

Så här med facit i hand- för ingen kan väl tycka annat än att kungahusets status har rasat i landet- måste man naturligtvis tycka att det är löjligt med allt det fjäskande vi har sett för kungahuset både i SVT och i media i övrigt. Har Sveriges journalistkår sovit sött, eller har de tyckt att det var trevligt att agera sagoberättare i fina kläder och i glassig miljö?
Låt oss slippa den skiten framöver och ha en tv som tar på sig uppgiften att objektivt granska! Detta är nämligen deras roll, inte att fjäskande slicka kungar och drottningar för att få sola sig lite i den falska glansen!

Slit och släng, men förändring?

Den slit- och slängmentalitet som numera präglar Sv. kyrkan kan naturligtvis inte fortsätta om kyrkan ska vara trovärdig. Man kan inte hela tiden hitta nya syndabockar för att lösa arbetsmiljöproblem, för det är ju detta det handlar om i väldigt många fall i sjuka miljöer.
Har man varit med ett tag  och följt vissa församlingar har man klart insett att detta syndabocksfinnande är tema med variationer där. Jag skulle tydligt kunna peka ut dem där bråken ständigt fortsätter i mitt stift.
Men man kan nog befara att med den högsta ledning som Sv.kyrkan har idag blir det ingen förändring, så man får nog vänta på en ny högsta ledning med ett annat sinnelag, kanske ett som man kan se som ett tecken på god kristendom. Det lär dröja några år, men vi får väl försöka hålla ut. Saker har ju en tendens att fortplanta sig uppifrån.

Något nytt har det tydligen blivit på min gamla skola, den som jag åkte ut från rektorstjänsten på.
Idag kan man nämligen läsa vad nuvarande rektor ( den femte efter ht 1999, inkluderat två vikarier på tjänsten i skarvar mellan bråken)har sagt vid avslutningen.
"Var och en som lämnar Ohmns folkhögskola ska i hjärtat bära med sig känslan av att hon duger som hon är."
Ja, det måste sannerligen ha skett en stor förändring! En mycket stor och genomgripande sådan, för man får hoppas att det inte bara är tomma ord eller att det inte bara är rektorn som tänker så!

Det var han...

För många år sedan arbetade jag tillsammans med en man som var helt enorm på att skylla saker som han själv låg bakom på andra.
- Det var han/hon...
Alla kände till den lilla egenheten så det kunde låta så här.
-Jaha, det är NN som ligger bakom detta! Helt klart!
- Men han säger att det är TT.
- Nej, det är helt klart NN!
Den ende som inte visste hur genomskinlig han var, det var NN själv. Han höll huvudet högt och trodde att alla de som bara skakade på huvudet, medan de spelade med i spelet, trodde på honom.

Det här fenomenet att man skyller på andra eller annat har jag träffat på hos flera män efter detta. Är detta ett typiskt manligt drag? Man kan ju undra!

Avklädd identitet

Bland mina vänner finns det olika åldersgrupper, som det ju oftast gör. Några är tio till tolv år äldre än jag, andra är några år yngre. Bland dem som är yngre har några just uppnått 65 års åldern och har alltså normal pensionsålder. Ibland jobbar de kvar, och jag tänker på hur de kommer att känna sig sedan när de upptäcker hur skönt det är att vara pensionär.
Jag kan förstå att det kan kännas konstigt den dag man lämnar jobbet om man har hela sin identitet knuten till detta. Själv hade jag inte det. Trots många, många år som lärare/rektor har jag alltid känt att mitt rätta element är skrivandet och skulle jag beteckna mig som något så är det nog som folkbildare. Och det är jag ju egentligen till min yrkesutbildning som ju är folkhögskollärare. Hur många sådana fanns det på den andra skolan där jag var rektor? Jag minns ingen, men förhoppningsvis fanns det någon lärare med rätt utbildning, det måste det väl ha funnits? Det får vara osagt.

Men identiteter är knepiga. Att i grunden vara en storstadsmänniska och flytta ut i byarna är inte heller lätt.
Det konstigaste med en skilsmässa efter ett långt äktenskap är nog just identitetsbytet. Så upplevde i alla fall jag det. Plötsligt var man inte längre en gift fru. Det var märkligt, faktiskt, en helt ny identitet efter många år.

Jag är inte så bra på att utnyttja rabattkort, men i min plånbok finns olika sorters kort som kan användas; Spf, studentkort,PRO eller Sveriges guideförening. Det är bara att välja. Men vem är då jag?
Så småningom kommer jag att få falla till föga och bara vara pensionär, men där är jag inte än.

Seriös och oseriös otrohet

Det finns olika sorters otrohet. En sorts otrohet är seriös, den bottnar i att den man är otrogen med och man själv älskar varandra.

En annan form av otrohet är bara slafsig, ett nöje för stunden, något fult och smutsigt. Om kungen var otrogen var det nog inte en seriös otrohet, utan den sortens otrohet som många kungar i historien har iscensatt.

Visst kan det gå rykten som inte är sanna, men om älskarinnan går ut med namn och berättar, då är det nog sant.

Jag är nog av den uppfattningen att all otrohet bör avslöjas - av de otrogna själva! Speciellt om den är av det seriösa slaget.
Vad tycker du?
 
                                                                        

Att debattera halvinformerad

Jag tycker att man ska veta vad man talar om. Just nu pågår en debatt om kungen, där många bara verkar ha läst Aftonbladets löpsedlar. Läs boken "Den motvillige monarken"!
Då tror jag inte att så många blir benägna att försvara kungen längre. Jag vill inte ha ett kungahus i överklassig dekadens och inte heller en drottning som är urbra på att sjunga snuskvisor!

Man ska veta vad man talar om. Det ska också de som skickar personliga kommentarer på bloggar göra. Mig veterligt är jag inte gift, och det är snart 30 år sedan jag skilde mig. Trams och till ämnet ovidkommande kommentarer publiceras inte. Inte ens om de har fingerat namn.

Tillhörighet

När blev det vanligt att man bar namnbrickor på jobbet? Minns någon av er som är äldre det?
Jag vet i alla fall att när jag 1992 arbetade på AMU-gruppen då hade vi brickor som visade vem vi var. Med tiden har det i mitt liv blivit flera namnbrickor, och jag har sparat dem.
För en stund sedan fick jag ett mejl om att vi nu kunde hämta våra tröjor på en av turistbyråerna som jag jobbar för. I den kommunen har jag ett certifikat och en tjusig namnbricka som jag hänger om halsen som säger vilka språk jag talar (ja, i alla fall dem som jag talar bäst) och att jag är just certifierad.
Nu arbetar jag för tre kommuner förutom de guidningar jag har utanför- snart i egen firma- turistbyråerna, och därför har jag skaffat en egen namnbricka med namnet och "guide" under.

Tillhörighet kan ibland kännas viktig. Kanske särskilt om man har slängts ut från något sammanhang. Så kände jag det efter O-hmns historien. Det var väldigt viktigt att ha nycklar, att ha skåp med namnet på och så vidare.

Ja, människan är märklig. Fastän vi kanske betecknar oss som ensamvargar, finns det ett djupt rotat behov av att tillhöra en grupp.

Välkommen

att läsa om Dramatikens kyrka i Ronneby på
http://lilaguide.blogspot.com/