Saknade kroppar

Den sista tiden när min käre katt Bellman levde kunde jag hålla den lilla varma, men ack så magra, kroppen och tänka att snart skulle den inte vara varm längre.
Jag kan drabbas av en oerhörd sorg och längtan efter den där lilla, nu försvunna kroppen.
Och så är det ju med andra kroppar också. Utan att dö ifrån oss kan ju människor försvinna från våra liv och utan att det handlar om en sexuell längtan kan vi sakna den där kroppen som brukade vara hos oss,  sitta vid frukostbordet, sova i sängen bredvid.

När relationer har gett en alltför stort energiläckage alltför länge finns det till slut bara ett sätt att må bättre, nämligen att lämna relationen. Jag får försöka tänka på detta och bortse från att i år finns det två kroppar mindre för mig till jul. Ja, det finns faktiskt ingen kropp alls utom min egen om jag inte ger mig hemifrån.