När orken tar slut

Det kan ju inte på allvar vara brist på ork att inte orka byta en duk, tänkte jag igår. Detta är något annat. Utbrändhet? Depression? Nej, jag har inga riktiga tecken på depression, för jag sover bra, trots att jag är en nattsuddare, och jag följer med i vad som händer. Jag ligger ju inte hoprullad som en kåldolme borta från världen. 

Men det finns andra säkra tecken på att något inte är bra som avbokningar av olika saker. Orkar inte. Orkar inte vara social. Frågan är om det inte är en begynnande utbrändhet, som jag måste se upp med. Man läcker energi och läcker energi tills det känns som om all kraft har runnit ur en.
Jag lever i Jantelagens län. Det kanske bidrar till utbrändhet att leva i en sådan miljö. Man kan hitta den lite varstans. Helst ska du vara osynlig, och som jag brukar säga, stå med mössan i handen bakom en dörr och hoppas att du blir upptäckt. Jag syns och hörs. Detta är definitivt fel här. Fast det gör ju samtidigt de sammanhang, där jag finns, kända.
Nu måste jag läka inifrån. Kanske med musik och litteratur, tystnad och ensamhet som följeslagare ett tag.