Någon blev igår förvånad när jag sade hur gammal jag är. Det är inte ovanligt, såvida de inte har sett mig linka fram just nu. Som vanligt svarar jag att det kanske inte syns på mig, men det känns i mig!
För jag har en svår, värkande kropp ibland och knän som inte riktigt håller.
Jag undrar också hur länge jag ska minnas alla koder. Än så länge fungerar mitt utmärkta sifferminne, (Men ack namn! De har aldrig varit min starka sida.) men hur länge till?
Så får man vara glad över att man vid min ålder fortfarande är kreditvärdig, Det var jag när jag köpte bilen, för kontant kan jag inte köpa en ny bil. Och det var längesedan jag hade en sådan senast. Det känns lite lyxigt, även om det är en liten bil.
Idag är ingen bra dag. Det känns tjockt. Jag vaknade alldeles för tidigt och gick upp för att sitta i ett kompakt mörker utanför i nästan 2,5 timmar. Vad gör pensionärer uppe kl. 6? Det måste vara sundare att stiga upp kl.9-9.30 som jag normalt gör. Då är det dagsljus. Dessutom gillar jag att titta på klockan vid midnatt och tänka att jag har ett par timmar på mig innan jag lägger mig.
Detta är ingen senkommen (o)vana. Jag har läst in mina examina på nätterna till största delen. Och när jag bodde på studenthus i Lund, hade jag en väggfast säng och på andra sidan väggen fanns grannens säng. Han var fågelskådare, och ibland steg han upp när jag gick och lade mig, hörde jag.
Vi har nog våra inbyggda klockor. Vilken som går rätt och vilken som går fel kan vi inte veta. Man mår bättre av att stiga upp i dagsljus, det är jag övertygad om!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar