Plågsamma, hysteriska jular

I natt har jag mött en av min ungdoms kärlekar, som avled 2007. Jag undrar varför han plötsligt dök upp i mina drömmar. Ung var han också, precis som då vi var tillsammans. Och vi hade inte setts sedan 1965.
Ja, snart börjar jag väl hallucinera också i denna självvalda isolering i jul. 
Det blev ingen Stockholmskörning, för jag vågade inte ge mig ut i jultrafiken när de började varna för halka. Och därmed blev jag fast ensam här. De senaste två jularna har Mr varit här, och så levde katten Bellman. Nu var det bara jag.
Tänkte att jag orkar inte dra fram allt julpynt, men klädde plastgranen och satte adventsljusstaken i fönstret. Men sedan åkte det ena efter det andra fram, och igår tog jag faktiskt också fram den lilla kyrkan som nu står och lyser i fönsterkarmen och de små tomtarna med ett förflutet långt ner i barndomen fick plats framför datorn.
Men egentligen undrar jag hur många människor som far riktigt illa under julen. Visst det ordnas kollektivt julfirande på olika håll, men ändå tror jag att många känner sig uteslutna. Julen är den helg då du ska ha släkt. 
Jag var nere i vår affär igår, och jag tyckte att jag såg flera människor med ledsna ansikten. Var detta en jul i saknad av någon. Kanske någon som var frånskild som skulle fira sin jul för första gången utan sina barn? Kanske  någon som var nybliven änka/änkling? Kanske någon som just hade förlorat någon av sina föräldrar.
Som gift forslades jag från det ena stället till det andra. Numera vill jag helst bara vara på en plats, inget farande runt.
Vi hade dock inga problem efter skilsmässan för vi fortsatte fira julen tillsammans som en familj. Det gjorde vi i många år. Här var ju ingen ovänskap.
Ju äldre jag blir desto sämre tycker jag om dessa pretentiösa högtider, många gånger omgivna av en falsk glättighet och en för många plågsam tillvaro, antingen i påtvingat umgänge eller också i påtvingad ensamhet.
Det ska bli skönt när det blir vardag igen!