Det är inte utan en viss trötthet jag ser alla dessa mer eller mindre mediokra artister som presenterar bedrövlig musik och stora egon.
- Jag är en sådan som...
och så kommer alla de egenskaper de anser sig ha.
Det som förvånar mig ofta är att musiken verkligen inte är bra, utan den kan bestå av några toner som går upp och ner och en repetition av en eller två meningar. Dessutom har de ibland varit på turné utomlands också! Helt otroligt!
Samtidigt funderar jag över var man får sin självbild ifrån. Man kan ju inte ha hunnit spegla sig i så många människor när man knappt ens har fyllt tjugo år, och hur många separationer har man genomlevt? Men man sjunger som om man hade ett långt livs erfarenheter av hur det är när någon går eller när man själv måste lämna. För ofta handlar det ju om separationer i sångerna.
I dessa bubblor av till synes total egoism kan knappast någon känsla för medmänniskan växa, befarar jag.
Ja, sedan har vi så klart den där andra sorten, de som springer runt och gapar och skriker om vad man får tycka och inte tycka och vilka som räknas till "alla" i dem som "gillar alla", som egentligen inte alls gillar alla utan bara vissa, det vill säga dem som tycker som de själva.
Hur har den ungdom som vi ser blivit som de är? Det slår mig att detta är den generation som har fostrats av den generation som min generations barn tillhör. De som fick härja fritt för att inte bli lika hämmade som vi, föräldragenerationen, ansåg oss ha blivit genom våra auktoritära föräldrar och deras auktoritära fostran av oss.
Det är inte lätt att göra rätt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar