Att dela några kommentarer på facebook med personer som man känner IRL är väl inte så märkligt, kanske inte heller att debattera med dem som är namngivna och som man kan identifiera, men när man verkar tro att man har vänner bland anonyma spöken, då är nog gränsen överskriden.
Och om man främst ser bloggvärlden som en plats att få uppmärksamhet på och inte som en plats där man lägger fram tankar och idéer, då har man definitivt hamnat snett.
Det är väl givet att om människor bara framträder under signatur och gång på gång kommenterar det man skriver, så undrar man naturligtvis vem denna någon är. Märker man sedan att vederbörande byter signatur, så kan ju detta också ge en funderingar. Vi som är språkmänniskor har det inte alltid lätt, för ibland är nog texten som en handstil, man känner igen den som har skrivit den, och det kan kännas irriterande.
Det är ibland bekvämt att stanna vid datorn i stället för att delta IRL. Det händer mig också när jag är trött och känner mig håglös.
Men om man försöker skapa en sorts identitet där, och om man får sin livsluft från en inbillad självbild, skapad av en själv och inte slipad mot någon som verkligen känner en, eftersom man inte har så många kontakter i det riktiga livet, då tror jag att man måste börja fundera över sitt liv. Och över självbilden!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar