Visst har en del människor ett ytterst konstigt sätt att praktisera kristendom på och att vara goda föredömen. För det ska man väl vara som kristen? Eller?
Hur kan man kombinera ett kristet sinnelag med ett ständigt harvande om hur fel andra människor inom Svenska kyrkan gör. Det begriper jag överhuvudtaget inte.
Det hela handlar nog, som jag tidigare har skrivit, till stor del om senilitet. Några har fastnat i några frågeställningar och fortsätter att tjata samma saker om och om igen.
Det handlar hela tiden om de andra, de som gör fel, de som förstör Svenska kyrkan. Varför tar inte de klagande och harvande saken i egna händer och blir de goda föredömena som kristendomen kan fortleva genom?
Någonting är helt fel. Något som jag inte begriper.
Men jag har å andra sidan aldrig förstått människors oerhörda förtjusning över att ha hela sitt intresse inriktat på andras liv och göranden. Har de inte nog med sitt eget? Eller har de mycket torra och tråkiga egna liv?
2 kommentarer:
Jag hör nog till dom som reagerar när det blir fel. Även om jag inte letar efter andras svagheter. Så det är lite dubbelt det där. Döma eller inte döma?
Ja, det är inga lätta frågor.
Skicka en kommentar