Finns det en väg som Gud vill att vi ska gå?
Under vissa perioder i mitt liv har jag varit övertygad om detta, men sedan har det liksom blivit mörkt igen.
Kan man märka när man går rätt eller när man går fel?
Vad betyder det att finna sitt rätta jag?
Varför blev jag inte konstnär? Då hade man kunnat frossa i sin känslighet. Nu har jag levt ett liv, då jag många gånger har fått dölja den.
Det har hänt mig att jag har mött människor som jag har sett också bär en sådan där stor, oförlöst känslighet inom sig. En som man skulle vilja förlösa för att få personen att blomma.
Men i vårt samhälle förlöser vi knappast varandra!
Vi kör på, och vi kör på tills vi stupar...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar