Jag har just sett Rapport. Terrorhot i Norge, ett flygplan störtat med 116 döda, två finska hjälparbetare skjutna till döds, klass 1 o 2 - varning för värmen, hudcancern ökar, skola bombad i Gaza och många dödade.
Och så önskade reportern en fortsatt trevlig kväll!
När jag hade börjat arbeta i Stockholm som vikarierande rektor på 1990-talet bodde jag, innan jag lyckades skaffa en egen lägenhet, ett par månader hos en familj i en villa i Enskede. Jag hade rum, egen toalett och badrum på ovanvåningen. Frun i huset nekade att se på nyheterna, för hon tyckte att det var så deprimerande. Det var nog klokt!
Jag har tänkt på henne ibland, och funderat på att följa hennes exempel. Men är det möjligt att det inte finns några som helst positiva nyheter att förmedla?
Ni som följer min blogg måste ha läst att jag är skadad för närvarande i benen. Överansträngde mig i påskas i direktkörningar till och från Stockholm med ett par dagars mellanrum och dessutom promenader däruppe. Sedan sade det stopp. Ena benet vek sig på morgonen när jag skulle köra till barndop hos släkten i Skåne. Och detta har bundit mig till huset här.
Men innan detta hände hade jag en lång period av stor, stor trötthet. Jag var hos min husläkare, som inte visste varför jag var så trött, sade han.
När benet vek sig kändes det för mig som om nu kollapsade inte bara mina krafter utan också min kropp efter en lång, lång tid med händelser och dödsfall som gått mig i djupet. Jag orkade helt enkelt inte mer. Så tror jag faktiskt att det är.
Jag har inte varit hos läkare med benet/benen, men väl konsulterat läkare i släkten. Fortfarande har jag svårt att gå, och hade jag inte haft chaufför här i fyra veckor, hade jag inte kommit någonvart mer än ner till affären i centrum. Det är så långt mina ben håller.
Körde gästen till bussen, eller rättare sagt körde från bussen häromdagen, en och en halv mil, det räckte för en dags smärtor igen.
I detta tillstånd vill jag inte bara höra om alla hemskheter som händer runt om i världen. I sådana här fall måste man känna ett lyft på något sätt. Världen har för tillfället krympt. Den består av mina fyra rum och min trädgård. Ja, plus ett jättestort, fullt förråd där också. Där i trädgården gläds jag åt de vilda blommor som växer upp och funderar över om jag skulle göra en storsatsning på växter när benen blir bra.
Snart börjar floxen blomma och kärleksörterna. Måste titta intensivt på blommorna för att få lugn och kraft i själen!
2 kommentarer:
Tänker ofta att man måste finna det där som gör att man självläker. Trädgårdsarbete sägs ju hela. Och att se hur det växer ger frid.
Själv känner jag hur mycket faller av mig när jag blir som barn och leker med barnbarnet.
Jo, så är det nog. Mitt problem just nu är att jag är handikappad och inte kan göra saker som jag gör normalt. Jag är väldigt låst i detta.
Skicka en kommentar