Ja, jag skulle nog kunna beteckna mitt liv som låst sedan den morgonen i slutet av april, då mitt ena ben bara vek sig under mig i badrummet. Sedan har livet gått i ultrarapid.
Jo, jag borde nog ha gått till läkaren, men jag har konsulterat läkare i släkten. Nu är det ju bättre, men rätt som det är smäller det till i knäet. Smärtorna har flyttat sig, men jag har fortfarande ont på skenbenen. Och jag upplever inte att jag har fått hjälp vid läkarbesök under alla de år, då jag har haft ont i det andra knäet, som nu plötsligt fungerar normalt!
Nu får jag ju se vad övervikten gör. De senaste årens övervikt har inte orsakat så stora besvär, och mina prover har varit bra hos läkaren. Men nu håller alltså inte mina leder längre.
Man kan ju hitta ett oändligt antal med viktminskningsrecept och idéer. Själv praktiserar jag en ganska enkel viktnedgång, jag äter mindre, tänker på vad jag äter, och rapporterar vikten varje dag till min son. Detta senare har en disciplinerande effekt.
Sedan är det naturligtvis svårare att minska i vikt när man inte kan motionera. Inskränker sig gåendet till köket, toan och från och till affären från bilen, blir det inte mycket motion.
Men det har varit skrämmande för mig att inse hur beroende jag är av att kunna röra mig och av att kunna köra bil.
Visserligen hade jag god hjälp här i fyra veckor med trädgård och med chaufför, men nu är jag ensam med katten igen.
Och Blekinge är en avkrok, det är inte så många människor som hittar hit, och jag har inte riktigt orken att bjuda hit folk nu heller.
Så- tillvaron är låst. Irriterande låst. Och jag tänker på de människor som lever så i många år, kanske i hela livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar