Ibland kan livet på något sätt göra tvärstopp utan att något speciellt hänt. Det går liksom bara inte längre. Man brukar nog kalla de tillstånden för utbrändhet.
Jag tycker också att mitt liv gjorde stopp när jag plötsligt hade mycket svårt att gå. Det är som om det har kommit en propp i livsflödet och bakom den proppen står en massa illaluktande, smutsigt vatten, men man vet inte hur man ska lösa upp proppen för att det ska kunna flöda in nytt, friskt vatten.
En del människor producerar en mängd ord då. Detta har jag väl själv också gjort ibland. Andra målar eller skapar musik.
Men man kan inte bara ösa på och ge ut, man måste också spä på sig själv.
När jag ibland läser hur människor inom Svenska kyrkan klagar på utvecklingen av den, tänker jag att problemet nog ligger någon helt annanstans, nämligen i deras eget inre som inte blir påfyllt, och så skyller de på kyrkan.
Man måste späs på! Och man måste bli sedd! Den som inte är sedd i djupet finns inte.
Jag har också en propp just nu som jag försöker lösa. Drar mig från sammanhang där jag borde finna kraft, men där jag inte gör detta. Funderar över om det finns andra, nya vägar.
Samtidigt vet jag ju att kraften måste växa inifrån, den där oupplösta proppen måste först börja lösas av en inre kraft.
Musik? Inte så många ord, det måste vara något som går direkt in i en utan att filtreras först. Naturen. Jag kommer inte så långt just nu, men jag har inte många steg ut i min trädgård.
Och kan jag bara sitta där utan att se det jag borde arbeta med, så blir det nog bra!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar