Jag har i många år skrivit debattartiklar i olika tidningar. De sista åren enbart i lokalpress. När jag arbetade som högstadielärare var jag ofta upprörd över förhållanden som jag tyckte borde ändras. Det var svårt att få gehör från ledningen för alla där höll varandra om ryggen. De som for mest illa var ofta eleverna, och eftersom jag undervisade invandrarungdomar i små grupper fick jag ofta höra saker som definitivt inte skulle få passera.
När jag skrev gjorde jag det i eget namn.
En dag fanns det en insändare med svidande kritik mot skolan och mot rektorn, som var skriven under signatur. Jag anade att jag, trots att jag alltid brukade vara öppen med vem jag var, skulle få skulden för den.
Rektorn och en del andra var mycket tidiga på skolan och satt då i samlingsrummet. Jag ringde tidigt till rektorn och bedyrade att det inte var jag. Då hade han redan till de församlade påstått att det måste vara det. Det verkade inte ens hjälpa att jag kunde svära på att det inte var jag.
Sedan började en helt olaglig jakt på den som hade skrivit den. Man får alltså inte efterforska källa för personer som är källskyddade, vilket anställda i offentlig tjänst är i sådana fall.
Men rektorn fick inte veta vem som hade skrivit insändaren. För mig var det ganska uppenbart. Ingen erkände, och ingen skulle behöva erkänna. Rektorn hade alltså ingen rätt att be den som hade skrivit komma in på rektorsexpeditionen och samtala om det skrivna.
Sådär kan det ju alltid vara när någon skriver anonymt. Andra, fullständigt oskyldiga, kan bli misstänkta. Är inte detta ganska omoraliskt?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar