Jag har bara varit i Israel en enda gång, och det var i september 1987. Då var jag där i min egenskap av fredsombud i församlingen i Bräkne-Hoby på en studieresa med Svenska kyrkan. Vi hade gjort studier och haft seminarium i Stockholm före resan. Jag visste ingenting om förhållandena innan, och på den tiden var det nästan ingen bevakning av Israel här i media.
Ledare för resan var Lars Karlsson, biskop emeritus (tror han var det redan då) och med på resan var flera kända personer, bland andra fredsforskaren Wilhelm Agrell. Jag fick resan betald mot att jag efteråt skulle föreläsa om den.
Eftersom jag är lite rädd för att flyga var jag jättenervös för flygresan. När jag kom ner och ringde hem, sade min då tolvåriga dotter - Du lever mamma! och då förstod jag hur jag hade gått an, till och med så hon hade hört det, och jag skämdes.
Resan blev en stark upplevelse. På morgnarna samlades vi på taket på hotellet i den ljumma septembertemperaturen. Vi bodde i östra Jerusalem och gjorde många studiebesök. Dessa leddes av den lärare på Oskarshamns folkhögskola som var min närmaste konkurrent om rektorstjänsten sex år senare. Visst är det konstigt ibland!
Men i september 1987 var det fem år efter massakern i Sabra och Shatila, och det blev mycket oroligt i Jerusalem. Universitetet stängde, det var varningar att åka med vissa bussar, och när jag var ute i staden med en annan kursdeltagare fick vi springa undan tårgas.
Jag var mycket förvånad över att man inte bevakade Israel här i Sverige i media. Sedan kom intifadan och bevakningen blev stor.
Efter hemkomsten blev jag intervjuad av lokaltidningarna. I samband med detta fick jag veta att de saknade reportrar på en av dem, Jag erbjöd mig att skriva och arbetade sedan som frilansare där i tre år, parallellt med mitt arbete på folkhögskolan här, innan jag flyttade till Stockholm för ett rektorsvikariat. I Stockholm gick jag senare på Poppius journalistskola en termin och fick därmed gjort deras Fackkurs.
I Palestina fick vi höra en kvinna berätta om hur hon satt i husarrest, det vill säga att hon inte fick lämna sitt hem sedan flera år. Man berättade för oss om brist på rättegångar för det man anklagades för, och jag tyckte att detta verkade helt rättslöst.
Efter hemkomsten fick jag så höra om några i Sverige som hade blivit utvisade genom Terroristlagen utan rättegång. Sådant skedde alltså även här, tänkte jag, med nyvaknad insikt.
Jag vill aldrig återvända till Israel, för de fina minnen jag har från denna resa vill jag inte ersätta av nya minnen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar