Ibland när jag kör (jo, jag kör) ner till byns centrum, tänker jag på hur det var förr. Där på den långa vägen kunde man möta flera kända personer här. Urmakaren kom cyklande, min gamle kollega från folkhögskolan, som alltid var så spänstig, promenerade fram och tillbaka till byn och många andra kom gående eller cyklande, sådana som jag kände igen sedan många år här i byn.
Nu går de inte längre där, för de har lämnat detta livet.
Bland de gamla kollegerna på folkhögskolan, där jag arbetade i elva år som föreståndare för de korta kurserna och lärare, är det ett klart kvinnoöverskott, för många av männen är döda.
Förr åkte en väninna till mig ofta hit på sommaren några dagar. Nu kommer hon inte längre för hon finns bara i våra hjärtan och minnen. Andra nära vänner har också försvunnit, flera stycken.
Sakta, men tveklöst, ändras vårt landskap av människor runt oss. Det blir tomt.
Andra saker förändras också. Min brors familj ska sälja sin sommarstuga fem mil härifrån. Det blir inte fler besök där.
Folk flyttar. Folk säljer. Ännu sitter jag kvar i mitt hus.
Men en dag är jag också borta. Hur länge dröjer det?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar