Möjligheternas liv

För många år sedan hade jag en kollega från Oskarshamn med mig hit till mitt hus i Blekinge, som stod obebott den mesta tiden i nio år, då jag bara kom hit när jag var ledig från jobben. Trädgården sköttes styvmoderligt under de åren.
När kollegan var här och såg min trädgård sade hon att det var en möjligheternas trädgård. Nu har det givetvis hänt en hel del där sedan dess, och jag har ju bott här efter min återkomst i fjorton år nu. Fjorton år! Kollegan är för övrigt död sedan några år.

Idag tänkte jag att så är nog hela mitt liv och min tillvaro här. Fylld av möjligheter som jag inte utnyttjar. Jag har på något sätt alltid fullt upp med att försörja mig och skaffa pengar till detta.
Alla dessa intressanta böcker, all den underbara musik som jag har och alla tusentals recept och receptböcker. Hur mycket tid har jag kvar att leva i de möjligheter som finns alldeles inpå mig?

Nu ska jag snart börja med att förbereda guidningar på tyska till Småland och Öland dit jag ska ta två grupper i sommar. Jag guidade där på tyska för en del år sedan, men min tyska har nog utvecklats sedan dess. Jag har med tiden dessutom skaffat mig en rätt stor summa akademiska poäng i det språket, som jag är ganska så stolt över, för alla har jag tagit efter 57 års ålder, de senaste förra året.

50-årsjubiléet för studenten närmar sig. Och idag är det en av mina mostrars födelsedag. Hon har varit död i arton år nu.
Idag är det också 48 år sedan på dagen (minns det för att det var min mosters födelsedag) som jag för sista gången såg den man som jag som artonåring var förlovad med, och som jag hade den längsta relationen med under min ungdomstid. Vi visste inte den gången att det var sista gången vi sågs i livet.
Han har nu varit död i sex år.

Livet går vidare. Vi vet aldrig hur länge.