Elisabet Höglund och en ung kvinna, som jag inte minns namnet på, berättade i tv-programmet Fråga doktorn om hur de hade blivit mobbade som barn.
I Elisabet Höglunds fall var det för att hon var mullig, och i det andra fallet var det väl det vanliga att någon på något sätt inte passar inom ramen för hur de flesta är.
Och visst är det väl anmärkningsvärt så många framstående författare, konstnärer, skådespelare och vackra kvinnor som träder fram och vittnar om hur mobbade de en gång blev! Av nollorna, så klart! Av dem som kände sig hotade av dem eller kände sig underlägsna. Bilden av den mobbade som någon svag och negativt avvikande håller verkligen på att förändras, eller hur?
Nej, jag kan nog inte säga att jag har blivit riktigt mobbad själv, men det har gjorts tappra försök på ett par ställen, fast jag har bitit ifrån så det har visslat om det. Whistle - blowers är inte populära när man vill värna om en sjuk miljö på en arbetsplats. Inte rektorer som säger sanningar om arbetsplatsen heller. Tänk, jag funderar ibland på att jag skulle skriva en bok om detta fantastiska ställe, där de flesta var släkt med varandra, och där man hade gjort en dygd av nödvändigheten ibland på ett sätt så att jag bara gapade.
Nu har många kommit bort därifrån, frivilligt eller ofrivilligt, och det är så många år sedan jag lämnade bygget, så det är garanterat helt förändrat.
Det som sades i programmet är mycket viktigt i mobbningssituationer. Faktiskt kan det räcka med att någon inte ställer upp utan ställer sig på den utsattas sida. Så är det när det gäller grupper.
Men det finns andra typer av trakasserier som det är svårt att värna sig emot. Maktkampen i privata relationer, där maktövertaget är som en gungbräda som man åker upp och ner på.
I början blir man kanske irriterad, men så småningom blir de där ständiga nedvärderingarna som slag emot en. Du känner dig piskad.
Ofta är det en växelverkan mellan det allra mest kärleksfulla och behövande och en förödande, nedvärderande attityd, där du får påklistrat dig allehanda epitet som du kanske inte alls känner igen och som kanske inte alls har någon sanningshalt i sig.
Risken är överhängande att man faktiskt drabbas av en depression i sådana förhållanden. Det kan kännas som om man var upphängd i ett träd, där man ömsom blev slagen och ömsom blev smekt av den som ägde det. Fastkedjad och tillintetgjord.
Varningsklockor kan ringa, först svagt, sedan starkare, och till sist är de bara ett dånande i öronen på en. Risken är bara att man då mår så dåligt att man knappast orkar reagera än mindre förflytta sig. Detta gäller naturligtvis främst kvinnor som är gifta eller lever i fasta samboförhållanden.
Se upp kvinnor, se upp! Spring för livet, som Sara V. sjöng.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar