Fast jag började undra om jag var helt omusikalisk för jag måste erkänna att jag inte kunde höra så stor skillnad på låtarna. Det var mestadels ett par toner som for upp och ner, tyckte jag. Men visst är det härligt med allt glittret! Och alla vackra kläder! De ser ju nästan ut som påven eller en del präster i mässkrud!
Föreställningen var ju oklanderlig och leddes suveränt.
Men det är väl ändå roligt att se hur vi drabbas av nationell yra i vissa sammanhang som på matcher av olika slag och nu på den här tävlingen. Nationalitetskänslan flödar och alla blir som galna. En del klär ju ut sig och målar sig i ansiktet och tar på konstiga tröjor och hattar. Man är ju SVENSK och ibland har man VUNNIT!
För detta att vinna är viktigt! Vi ska vara duktiga som nation och som enskilda. (Jodå, jag också.) Känner vi oss inte duktiga känner vi oss misslyckade.
Nu, som pensionär, har jag, trots att jag håller igång, ändå hunnit rannsaka mig själv och mitt liv lite. Och jag kan ju lugnt konstatera att jag inte har haft så mycket tid att leva på riktigt så att säga. Det har varit ett flängande och ett jagande och en jakt för att kunna leva ett drägligt liv som ensamstående.
Igår hände det igen. Jag lyssnade på musik, och plötsligt var det som om en sträng slog an inom mig. Det var inget som påminde mig om något, utan det var bara en djup känslighet som drabbade mig. Då tänkte jag att jag nog är bepansrad och genom detta skydd når man mig inte med orden. En dörr öppnades på glänt.
Jag kände för några sekunder värmen från en sträng som brast för länge sedan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar