Nu går jag med käpp igen!

Tanken var god. Jag reparerade min cykel; däck, lyse, smord kedja och sänkt sadel, och så skulle jag ta en liten provtur. Den första på två år. 
Tänk att det är så svårt att cykla! Jag vinglade först hit och dit, innan det började gå bra, trots att sadeln nu faktiskt är för låg.
Men, så stannade jag och hoppade ner på båda fötterna. Lyfte ena benet till andra sidan, men fastnade och störtade handlöst ner på gatan på höften. Jag hade inte en chans att komma upp, men tur i oturen var att jag var utanför mitt hus, ingen bil fanns bakom mig, och grannen  mittöver och hans två barn var ute i trädgården.
- Hjälp! skrek jag, och de kom genast till undsättning.

Upp kom jag inte av egen kraft, utan de fick lyfta upp mig från gatan. Skönt med grannar!
Jag tror att fettet runt höfterna gjorde att inget bröts. Det hade nog gått riktigt illa om jag hade varit smal. Men jag har svårt att röra ena benet, och nu går jag med käpp igen här hemma.
- Det tar ett par dagar att bli bra, säger dottern, brevbärare sedan många år.Tror du inte att brevbärare trillar på sina cyklar? Jag vet!

Fast detta känns bara som en liten tröst just nu!