Jag brukar säga att jag aldrig har tråkigt. Det är inte riktigt sant, för här i en by långt borta från större städers charm och långt ifrån släkten och många av mina vänner, kan det vara rätt så tråkigt vissa dagar. Tomt och tråkigt.
När jag liksom inte är på topp i kreativiteten, och jag är less på tröghet och trösklar, då längtar jag bort.
Det är något mycket märkligt med det här länet. Man slår på stort, mycket stort och "nu ska man", och så rätt som det är har det blivit pannkaka av alltihop.
Det förvånar inte mig att Blekinge Health Arena i samverkan med Blekinge tekniska högskola, där man öst in många miljoner, inte blev till något, för väldigt mycket blir aldrig till något här.
Har man då levt i storstädernas puls blir detta rätt så ledsamt och tröttsamt.
Varför det blir så? Jag tror att man kanske har fel män på fel plats. Släktskap och kompisskap är faktiskt ingen bra grund för anställningar! Och så är det nog tyvärr ofta att man rekryterar folk man känner hellre än högt meriterade utifrån. Skulle det mot förmodan komma någon sådan brukar hen ge sig av härifrån ganska snabbt.
Ja, idag är jag lite uttråkad här. Livet känns färglöst.
Sådana dagar brukar jag påminna mig om de gånger jag har stått inför en operation och tittat ner på parkeringsplatsen nedanför sjukhusfönstret och önskat att det var en helt vanlig dag för mig också.
För helt vanliga dagar är faktiskt inget att förakta, även om de känns lite färglösa ibland. Man ska vara tacksam för dem!
6 kommentarer:
Det där om vem som får en tjänst är intressant. För många, många år sen sökte jag en tjänst i en kommun. I tidningen stod det sen att av 19 sökanden var det bara en som inte hade de erfarenheter och utbildning som sökprofilen krävt. Men det var han som fick jobbet. Inget ovanligt. Speciellt i små kommuner där man känner folk och väljer dem före de formellt meriterade.
I kyrkan finns också problemet. Om man söker en erfaren kyrkoherde och får en massa kompetenta kyrkoherdar som sökande, men väljer den som inte varit kh en enda dag?
Eller fått domkapitlets förord men inte bli kallad ens på intervju. Alternativt blivet kallad oempatisk, efter domkapitlets utlåtande, för att arbetsgivaren gjort klart vem man vill ha? Och nåt måste man ju dra till med.
Förhoppningsvis har jag sökt jobb för sista gången. Om jag inte blir så sjuk och långvarigt så att FK och AF kräver det. Eller blir sist in. Först ut.
Jo, systemet finns nog överallt, till och med på regeringskanslinivå kan man misstänka, och i synnerhet på mindre orter. Men det är inte bra!
Ibland ser man också att någon arbetas ut och någon på platsen uppenbart vill in på tjänsten, som de andra också vill. Sådant kan man till och med se på biskopsnivå-ju! Verkade det som!
Vi får hoppas att du får vara frisk!
Men meritokrati är väl inte bättre?
Vad skulle det annars vara? Problemet är väl när man annonserar efter meriter och anställer på nepotism.
Den här historien handlar varken om Torbjörn Lindahl eller om kyrkofullmäktiges ordförande. Den handlar om de människor som känner sig nedvärderade och kränkta genom att en präst deklarerar att hans tro inte accepterar dem deras religion och deras levnadssätt. Det finns alltså en tredje part- de utsatta- som man inte skriver så mycket om.
Om man lider av brist på empati och inte kan förstå hur ens ord (kalla det tro om du vill) drabbar oskyldiga människor ska man inte arbeta som präst i Svenska kyrkan anser jag!
Detta handlar om en inkompetens som faktisk omöjliggör en bra ämbetsutövning där människor känner sig sedda och bekräftade.
Ovanstående kommentar har hamnat fel.
Den är ett svar på en kommentar på "Klassisk kristendom".
Skicka en kommentar