Hur är vi svenskar i omvärldens ögon egentligen? Förr tyckte jag att jag visste mer, förr när jag arbetade med invandrare och asylsökande och när jag reste som reseledare i Europa. Nu vet jag knappt någonting kan jag tycka, trots att släkten faktiskt med tiden har blivit ganska så internationell.
Jag minns mina invandrarelevers föräldrars fasa, nämligen att deras söner skulle hitta en svensk flickvän eller att deras döttrar skulle bli som de oanständiga svenskorna.
Men är vi inte urtråkiga? När jag ser svenska filmer tänker jag på hur dystra alla är. Sällan är moderna svenska filmer roliga eller charmiga, utan tunga, tyngda av allehanda bekymmer. Är det konstigt att så många människor mår dåligt i det här landet med denna dysterhet? Och läser man bloggkommentarer undrar man hur karlarnas fruar står ut!
Eftersom jag fortfarande har svårt att röra mig efter cykelvurpan häromdagen tittade jag på reprisen av filmen om Palme. Jag såg den för länge sedan, och jag såg den häromdagen också. När jag hör sossesångerna och minns den tiden, så var det ändå en glöd i den som jag har saknat efteråt. Att vara socialdemokrat på 1970/80 talen betydde att man trodde på framåtskridande och utveckling. Nu känns rörelsen mera omodern och tung, den också. Jag lämnade den i början av 2003 för att gå över till FP för att 2012 gå över till KD.
När jag presenterade mig på ett möte för en tid sedan för nya medlemmar förklarade jag att jag gick från klarhet till klarhet.
Jag har börjat längta söderut. Bara det inte hade varit varmt. Med åren har jag börjat tycka allt sämre om värme.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar