Så har vi, debattörer på Bloggardag, gett synpunkter på anonymiteten på bloggarna igen!
Jag vidhåller att man bör skriva sitt namn. Tänk om politiker skulle debattera anonymt! Anonym kl. 8.25, kl. 10.40 etcetera. Hur skulle det se ut?
Naturligtvis kan man skylla på än det ena än det andra och dramatisera med att man skulle förlora hela sin försörjning, sitt äktenskap och att det är därför man inte vågar visa vem man är.
Huvudskälet är naturligtvis ett annat. Man vill inte framstå i dålig dager själv. Visst, man kanske är pensionär. Men livet består av mer än yrkesliv.
När jag själv hade skrivit här på bloggen att jag var styrelseledamot i KD i Ronneby och i Kristdemokrater för en levande kyrka, hände det att någon tyckte att en som jag skulle ju inte få säga och tycka på det sättet med tanke på de uppdragen. Samma sak är det väl med logerna! Fast borde man inte vara sann och ärlig i de sammanhangen?
Det är skönt att slippa de stämplarna. KD lämnade jag tidigt i år, fast jag är kvar som vice ordförande i vår Seniorförening. Styrelseuppdraget för Kristdemokrater för en levande kyrka lämnade jag vid årsmötet eftersom det blev så jobbigt med styrelsemöten i Skåne. Det är ju inte alltid bra väglag!
Nu lämnar jag också min loge efter tjugo år. Allting har sin tid. Det är stressigt och jobbigt att köra två mil till kvällsmöten, och sedan börja jaga parkeringsplatser, och jag kan inte ställa upp på det tunga uppdrag de ville ha mig till. Alltså går jag.
Det är också befriande att slippa stämplar.
Jag har ett manus hos ett par förlag. Blir det publicering hade jag tänkt lämna uppdragen i vilket fall. Ännu vet jag inte.
torsdag 31 juli 2014
onsdag 30 juli 2014
I en låst tillvaro
Ja, jag skulle nog kunna beteckna mitt liv som låst sedan den morgonen i slutet av april, då mitt ena ben bara vek sig under mig i badrummet. Sedan har livet gått i ultrarapid.
Jo, jag borde nog ha gått till läkaren, men jag har konsulterat läkare i släkten. Nu är det ju bättre, men rätt som det är smäller det till i knäet. Smärtorna har flyttat sig, men jag har fortfarande ont på skenbenen. Och jag upplever inte att jag har fått hjälp vid läkarbesök under alla de år, då jag har haft ont i det andra knäet, som nu plötsligt fungerar normalt!
Nu får jag ju se vad övervikten gör. De senaste årens övervikt har inte orsakat så stora besvär, och mina prover har varit bra hos läkaren. Men nu håller alltså inte mina leder längre.
Man kan ju hitta ett oändligt antal med viktminskningsrecept och idéer. Själv praktiserar jag en ganska enkel viktnedgång, jag äter mindre, tänker på vad jag äter, och rapporterar vikten varje dag till min son. Detta senare har en disciplinerande effekt.
Sedan är det naturligtvis svårare att minska i vikt när man inte kan motionera. Inskränker sig gåendet till köket, toan och från och till affären från bilen, blir det inte mycket motion.
Men det har varit skrämmande för mig att inse hur beroende jag är av att kunna röra mig och av att kunna köra bil.
Visserligen hade jag god hjälp här i fyra veckor med trädgård och med chaufför, men nu är jag ensam med katten igen.
Och Blekinge är en avkrok, det är inte så många människor som hittar hit, och jag har inte riktigt orken att bjuda hit folk nu heller.
Så- tillvaron är låst. Irriterande låst. Och jag tänker på de människor som lever så i många år, kanske i hela livet.
Jo, jag borde nog ha gått till läkaren, men jag har konsulterat läkare i släkten. Nu är det ju bättre, men rätt som det är smäller det till i knäet. Smärtorna har flyttat sig, men jag har fortfarande ont på skenbenen. Och jag upplever inte att jag har fått hjälp vid läkarbesök under alla de år, då jag har haft ont i det andra knäet, som nu plötsligt fungerar normalt!
Nu får jag ju se vad övervikten gör. De senaste årens övervikt har inte orsakat så stora besvär, och mina prover har varit bra hos läkaren. Men nu håller alltså inte mina leder längre.
Man kan ju hitta ett oändligt antal med viktminskningsrecept och idéer. Själv praktiserar jag en ganska enkel viktnedgång, jag äter mindre, tänker på vad jag äter, och rapporterar vikten varje dag till min son. Detta senare har en disciplinerande effekt.
Sedan är det naturligtvis svårare att minska i vikt när man inte kan motionera. Inskränker sig gåendet till köket, toan och från och till affären från bilen, blir det inte mycket motion.
Men det har varit skrämmande för mig att inse hur beroende jag är av att kunna röra mig och av att kunna köra bil.
Visserligen hade jag god hjälp här i fyra veckor med trädgård och med chaufför, men nu är jag ensam med katten igen.
Och Blekinge är en avkrok, det är inte så många människor som hittar hit, och jag har inte riktigt orken att bjuda hit folk nu heller.
Så- tillvaron är låst. Irriterande låst. Och jag tänker på de människor som lever så i många år, kanske i hela livet.
tisdag 29 juli 2014
Som man sår får man skörda..
och som man bäddar får man ligga, sägs det.
Detta verkar förstås inte gälla pensioner.
Nu märker de kvinnor som inte har jobbat heltid, för att i stället ta hand om make och barn halva tiden, att det blir mindre pension.
Ska det inte vara så? Är inte pensionen en följd av hur mycket man har arbetat?
Jag blir faktiskt rätt så trött över det där gnällandet om de låga kvinnopensionerna för kvinnor som inte, i likhet med oss andra som har jobbat heltid, har behövt åka iväg tidigt, dra upp sovande barn till Dagis och sedan varit totalt utschasade av dubbelarbetet!
Ja, nu har ju vi, som jobbade heltid, det ganska bra med våra pensioner! Jag klagar inte.
Och, som sagt, man ska veta vad man gör i livet.
Alla kan råka illa ut med arbetslöshet och sjukdom, men det är inte heller dem jag hänsyftar på här. Men de kvinnor som valde hemmet framför ett slitsamt dubbelarbete får naturligtvis ta de konsekvenser detta medför. Det borde inte vara något gnäll över detta nu, tycker jag!
Detta verkar förstås inte gälla pensioner.
Nu märker de kvinnor som inte har jobbat heltid, för att i stället ta hand om make och barn halva tiden, att det blir mindre pension.
Ska det inte vara så? Är inte pensionen en följd av hur mycket man har arbetat?
Jag blir faktiskt rätt så trött över det där gnällandet om de låga kvinnopensionerna för kvinnor som inte, i likhet med oss andra som har jobbat heltid, har behövt åka iväg tidigt, dra upp sovande barn till Dagis och sedan varit totalt utschasade av dubbelarbetet!
Ja, nu har ju vi, som jobbade heltid, det ganska bra med våra pensioner! Jag klagar inte.
Och, som sagt, man ska veta vad man gör i livet.
Alla kan råka illa ut med arbetslöshet och sjukdom, men det är inte heller dem jag hänsyftar på här. Men de kvinnor som valde hemmet framför ett slitsamt dubbelarbete får naturligtvis ta de konsekvenser detta medför. Det borde inte vara något gnäll över detta nu, tycker jag!
måndag 28 juli 2014
Skämtar MP när de säger att vi ska åka tåg?
Miljöpartiets vurm för tågen i stället för flyget måste väl göra att de förlorar väljare!?
Vem begär att människor som inte är absolut tvungna tar tåg som mest verkar stå stilla, och där man kan bli sittande i 40 graders värme med stängda fönster och dörrar, icke-fungerande toaletter och inget tillgängligt vatten!
De är roliga, miljöpartisterna, är de inte det?
Vem begär att människor som inte är absolut tvungna tar tåg som mest verkar stå stilla, och där man kan bli sittande i 40 graders värme med stängda fönster och dörrar, icke-fungerande toaletter och inget tillgängligt vatten!
De är roliga, miljöpartisterna, är de inte det?
Måste man vara knäpp för att vara religiös?
När jag läser vissa inlägg på bloggar måste jag bara sucka! Vad är detta för hysteriska och till synes ytterst märkliga inlägg?
När Kristus blir till någon sorts kärleksrelation som inte verkar sund, då slår jag bakut.
Ofta kan man också läsa att Gud har sagt... för det står i Bibeln.
Hur vet man det? Borde det inte finnas en lite sund skepsis inför det skrivna?
Gud har inte skrivit någon bibel.
För mig är Bibeln en berättelse om hur Gud kan verka och tolkningar av vad människor har upplevt. Böckerna är dessutom ett urval som har gjorts av gamla kyrkofäder. Det finns andra böcker också som inte finns med i vår nuvarande Bibel.
Gud är en mycket naturlig del av mitt liv. Jag är, och har alltid varit övertygad om att det finns en kraft som jag kallar Gud. Inte så mycket beroende på vad jag har läst, utan på grund av det som jag har erfarit i mitt liv. När livet på något konstigt sätt är som att lägga pussel, då tror jag inte att detta är en slump.
Men känsloutbrott om Jesus, dem tror jag inte på! Det är inte så jag tror Gud verkar. Guds kraft är inte för min personliga frälsning som en slutstation- även om den också måste finnas med-, utan för världens frälsning. Den kan vi bidra med genom att vara ljus eller vi kan mörka den genom att sprida mörker.
Jesus ska vara vår vägledare, inte vår älskare!
I en inre kärlek till livet och medmänniskorna verkar vi i hans anda. För världens skull!
Detta är oerhört svårt, kanske särskilt i en tid, där vi är så inbäddade i mörker, inte minst genom det vi får till livs i media.
Guds kraft finns inte i krig och människors ondska mot varandra.
Gud är seende och det är med seende av andra människor som världen kan förbättras.
Världen når ingen fulländning genom krig, inte ens om det handlar om religionskrig.
Men vi blir så lätt hatiska i denna tillvaro fylld av utstötningar, mobbning och konkurrens.
När Kristus blir till någon sorts kärleksrelation som inte verkar sund, då slår jag bakut.
Ofta kan man också läsa att Gud har sagt... för det står i Bibeln.
Hur vet man det? Borde det inte finnas en lite sund skepsis inför det skrivna?
Gud har inte skrivit någon bibel.
För mig är Bibeln en berättelse om hur Gud kan verka och tolkningar av vad människor har upplevt. Böckerna är dessutom ett urval som har gjorts av gamla kyrkofäder. Det finns andra böcker också som inte finns med i vår nuvarande Bibel.
Gud är en mycket naturlig del av mitt liv. Jag är, och har alltid varit övertygad om att det finns en kraft som jag kallar Gud. Inte så mycket beroende på vad jag har läst, utan på grund av det som jag har erfarit i mitt liv. När livet på något konstigt sätt är som att lägga pussel, då tror jag inte att detta är en slump.
Men känsloutbrott om Jesus, dem tror jag inte på! Det är inte så jag tror Gud verkar. Guds kraft är inte för min personliga frälsning som en slutstation- även om den också måste finnas med-, utan för världens frälsning. Den kan vi bidra med genom att vara ljus eller vi kan mörka den genom att sprida mörker.
Jesus ska vara vår vägledare, inte vår älskare!
I en inre kärlek till livet och medmänniskorna verkar vi i hans anda. För världens skull!
Detta är oerhört svårt, kanske särskilt i en tid, där vi är så inbäddade i mörker, inte minst genom det vi får till livs i media.
Guds kraft finns inte i krig och människors ondska mot varandra.
Gud är seende och det är med seende av andra människor som världen kan förbättras.
Världen når ingen fulländning genom krig, inte ens om det handlar om religionskrig.
Men vi blir så lätt hatiska i denna tillvaro fylld av utstötningar, mobbning och konkurrens.
söndag 27 juli 2014
En propp i livsflödet
Ibland kan livet på något sätt göra tvärstopp utan att något speciellt hänt. Det går liksom bara inte längre. Man brukar nog kalla de tillstånden för utbrändhet.
Jag tycker också att mitt liv gjorde stopp när jag plötsligt hade mycket svårt att gå. Det är som om det har kommit en propp i livsflödet och bakom den proppen står en massa illaluktande, smutsigt vatten, men man vet inte hur man ska lösa upp proppen för att det ska kunna flöda in nytt, friskt vatten.
En del människor producerar en mängd ord då. Detta har jag väl själv också gjort ibland. Andra målar eller skapar musik.
Men man kan inte bara ösa på och ge ut, man måste också spä på sig själv.
När jag ibland läser hur människor inom Svenska kyrkan klagar på utvecklingen av den, tänker jag att problemet nog ligger någon helt annanstans, nämligen i deras eget inre som inte blir påfyllt, och så skyller de på kyrkan.
Man måste späs på! Och man måste bli sedd! Den som inte är sedd i djupet finns inte.
Jag har också en propp just nu som jag försöker lösa. Drar mig från sammanhang där jag borde finna kraft, men där jag inte gör detta. Funderar över om det finns andra, nya vägar.
Samtidigt vet jag ju att kraften måste växa inifrån, den där oupplösta proppen måste först börja lösas av en inre kraft.
Musik? Inte så många ord, det måste vara något som går direkt in i en utan att filtreras först. Naturen. Jag kommer inte så långt just nu, men jag har inte många steg ut i min trädgård.
Och kan jag bara sitta där utan att se det jag borde arbeta med, så blir det nog bra!
Jag tycker också att mitt liv gjorde stopp när jag plötsligt hade mycket svårt att gå. Det är som om det har kommit en propp i livsflödet och bakom den proppen står en massa illaluktande, smutsigt vatten, men man vet inte hur man ska lösa upp proppen för att det ska kunna flöda in nytt, friskt vatten.
En del människor producerar en mängd ord då. Detta har jag väl själv också gjort ibland. Andra målar eller skapar musik.
Men man kan inte bara ösa på och ge ut, man måste också spä på sig själv.
När jag ibland läser hur människor inom Svenska kyrkan klagar på utvecklingen av den, tänker jag att problemet nog ligger någon helt annanstans, nämligen i deras eget inre som inte blir påfyllt, och så skyller de på kyrkan.
Man måste späs på! Och man måste bli sedd! Den som inte är sedd i djupet finns inte.
Jag har också en propp just nu som jag försöker lösa. Drar mig från sammanhang där jag borde finna kraft, men där jag inte gör detta. Funderar över om det finns andra, nya vägar.
Samtidigt vet jag ju att kraften måste växa inifrån, den där oupplösta proppen måste först börja lösas av en inre kraft.
Musik? Inte så många ord, det måste vara något som går direkt in i en utan att filtreras först. Naturen. Jag kommer inte så långt just nu, men jag har inte många steg ut i min trädgård.
Och kan jag bara sitta där utan att se det jag borde arbeta med, så blir det nog bra!
lördag 26 juli 2014
I andra sammanhang
Nu ska jag vara pensionär, det har jag bestämt mig för. Och så ska jag ta bort mig själv från hierarkiska sammanhang och sammanhang där man vägs och mäts, jämförs och bedöms.
Så ska inte livet vara!
Vi människor måste få vara de vi är utan att gå omkring och tycka att vi borde vara annorlunda och/eller bättre.
Detta tror jag att många människor borde tänka på!
Så ska inte livet vara!
Vi människor måste få vara de vi är utan att gå omkring och tycka att vi borde vara annorlunda och/eller bättre.
Detta tror jag att många människor borde tänka på!
Det jag inte har sett
Jag har just rensat i inkorgen på e-posten, dit jag även får kommentarer på mina bloggar. Att jag är vaken beror på att jag övervakar flyget, där min son och sonhustru lär befinna sig. De är på väg från LA, men planet från London, den sista etappen, lyfte tre timmar försenat. Jag hatar när mina barn är i luften!
Någon frågade på facebook hur det var med mig själv, men jag flyger både ogärna och gärna, för jag tycker att det är rätt så tjusigt samtidigt.
Men när jag nu rensade plockade jag över en del kommentarer för att spara. Jag har en mapp för Anonyma, och hade någon frågat mig hur många jag hade där, hade jag sagt att det var ytterst få. Så var det inte alls, upptäckte jag! Det var många.
En del tror jag kommer från samma människor. Intressant att ha en kommunikation med spöken! Speciellt som jag inte alls har varit medveten om denna. En del människor följer tydligen det jag skriver. Det är ju smickrande!
Ännu har jag inte känt någon saknad efter att ha skrivit och bett om utträde ur en loge som jag har varit med i drygt 20 år. Men det kommer kanske. Men det är jobbigt att köra till Karlshamn på kvällarna och att köra hem sent.
Jag har numera uppnått den ålder då jag helst träffar människor på lunch eller på eftermiddagarna och är hemma på kvällarna. Ett säkert ålderstecken!
Någon frågade på facebook hur det var med mig själv, men jag flyger både ogärna och gärna, för jag tycker att det är rätt så tjusigt samtidigt.
Men när jag nu rensade plockade jag över en del kommentarer för att spara. Jag har en mapp för Anonyma, och hade någon frågat mig hur många jag hade där, hade jag sagt att det var ytterst få. Så var det inte alls, upptäckte jag! Det var många.
En del tror jag kommer från samma människor. Intressant att ha en kommunikation med spöken! Speciellt som jag inte alls har varit medveten om denna. En del människor följer tydligen det jag skriver. Det är ju smickrande!
Ännu har jag inte känt någon saknad efter att ha skrivit och bett om utträde ur en loge som jag har varit med i drygt 20 år. Men det kommer kanske. Men det är jobbigt att köra till Karlshamn på kvällarna och att köra hem sent.
Jag har numera uppnått den ålder då jag helst träffar människor på lunch eller på eftermiddagarna och är hemma på kvällarna. Ett säkert ålderstecken!
fredag 25 juli 2014
Att stå för det man tycker
Jag har i många år skrivit debattartiklar i olika tidningar. De sista åren enbart i lokalpress. När jag arbetade som högstadielärare var jag ofta upprörd över förhållanden som jag tyckte borde ändras. Det var svårt att få gehör från ledningen för alla där höll varandra om ryggen. De som for mest illa var ofta eleverna, och eftersom jag undervisade invandrarungdomar i små grupper fick jag ofta höra saker som definitivt inte skulle få passera.
När jag skrev gjorde jag det i eget namn.
En dag fanns det en insändare med svidande kritik mot skolan och mot rektorn, som var skriven under signatur. Jag anade att jag, trots att jag alltid brukade vara öppen med vem jag var, skulle få skulden för den.
Rektorn och en del andra var mycket tidiga på skolan och satt då i samlingsrummet. Jag ringde tidigt till rektorn och bedyrade att det inte var jag. Då hade han redan till de församlade påstått att det måste vara det. Det verkade inte ens hjälpa att jag kunde svära på att det inte var jag.
Sedan började en helt olaglig jakt på den som hade skrivit den. Man får alltså inte efterforska källa för personer som är källskyddade, vilket anställda i offentlig tjänst är i sådana fall.
Men rektorn fick inte veta vem som hade skrivit insändaren. För mig var det ganska uppenbart. Ingen erkände, och ingen skulle behöva erkänna. Rektorn hade alltså ingen rätt att be den som hade skrivit komma in på rektorsexpeditionen och samtala om det skrivna.
Sådär kan det ju alltid vara när någon skriver anonymt. Andra, fullständigt oskyldiga, kan bli misstänkta. Är inte detta ganska omoraliskt?
När jag skrev gjorde jag det i eget namn.
En dag fanns det en insändare med svidande kritik mot skolan och mot rektorn, som var skriven under signatur. Jag anade att jag, trots att jag alltid brukade vara öppen med vem jag var, skulle få skulden för den.
Rektorn och en del andra var mycket tidiga på skolan och satt då i samlingsrummet. Jag ringde tidigt till rektorn och bedyrade att det inte var jag. Då hade han redan till de församlade påstått att det måste vara det. Det verkade inte ens hjälpa att jag kunde svära på att det inte var jag.
Sedan började en helt olaglig jakt på den som hade skrivit den. Man får alltså inte efterforska källa för personer som är källskyddade, vilket anställda i offentlig tjänst är i sådana fall.
Men rektorn fick inte veta vem som hade skrivit insändaren. För mig var det ganska uppenbart. Ingen erkände, och ingen skulle behöva erkänna. Rektorn hade alltså ingen rätt att be den som hade skrivit komma in på rektorsexpeditionen och samtala om det skrivna.
Sådär kan det ju alltid vara när någon skriver anonymt. Andra, fullständigt oskyldiga, kan bli misstänkta. Är inte detta ganska omoraliskt?
Att ömsa skinn
Idag har jag begärt utträde ur en loge, som jag har varit medlem i över tjugo år. Varför? Jo - frånsett en besvärlig värk vid stillasittande- kände jag plötsligt att jag inte orkade med några krav, varken att komma dit eller att vara behjälplig i arbetet. Jag vill- äntligen- vara så fri jag kan vara.
Är det inte på tiden när man är i min ålder?
Jag har gjort så där tidigare i livet, rensat, känt att saker har nått vägs ände och att det är dags för nytt syre och nya vägar.
Och det har det ofta blivit också, till nästa gång när jag har bytt väg.
Egentligen tror jag att det är ganska sunt att göra så. Vad är det för vits med att idiotköra i saker eller förhållanden där man egentligen är färdig? Vem gagnar det?
Är det inte på tiden när man är i min ålder?
Jag har gjort så där tidigare i livet, rensat, känt att saker har nått vägs ände och att det är dags för nytt syre och nya vägar.
Och det har det ofta blivit också, till nästa gång när jag har bytt väg.
Egentligen tror jag att det är ganska sunt att göra så. Vad är det för vits med att idiotköra i saker eller förhållanden där man egentligen är färdig? Vem gagnar det?
torsdag 24 juli 2014
I Jerusalem 1987
Jag har bara varit i Israel en enda gång, och det var i september 1987. Då var jag där i min egenskap av fredsombud i församlingen i Bräkne-Hoby på en studieresa med Svenska kyrkan. Vi hade gjort studier och haft seminarium i Stockholm före resan. Jag visste ingenting om förhållandena innan, och på den tiden var det nästan ingen bevakning av Israel här i media.
Ledare för resan var Lars Karlsson, biskop emeritus (tror han var det redan då) och med på resan var flera kända personer, bland andra fredsforskaren Wilhelm Agrell. Jag fick resan betald mot att jag efteråt skulle föreläsa om den.
Eftersom jag är lite rädd för att flyga var jag jättenervös för flygresan. När jag kom ner och ringde hem, sade min då tolvåriga dotter - Du lever mamma! och då förstod jag hur jag hade gått an, till och med så hon hade hört det, och jag skämdes.
Resan blev en stark upplevelse. På morgnarna samlades vi på taket på hotellet i den ljumma septembertemperaturen. Vi bodde i östra Jerusalem och gjorde många studiebesök. Dessa leddes av den lärare på Oskarshamns folkhögskola som var min närmaste konkurrent om rektorstjänsten sex år senare. Visst är det konstigt ibland!
Men i september 1987 var det fem år efter massakern i Sabra och Shatila, och det blev mycket oroligt i Jerusalem. Universitetet stängde, det var varningar att åka med vissa bussar, och när jag var ute i staden med en annan kursdeltagare fick vi springa undan tårgas.
Jag var mycket förvånad över att man inte bevakade Israel här i Sverige i media. Sedan kom intifadan och bevakningen blev stor.
Efter hemkomsten blev jag intervjuad av lokaltidningarna. I samband med detta fick jag veta att de saknade reportrar på en av dem, Jag erbjöd mig att skriva och arbetade sedan som frilansare där i tre år, parallellt med mitt arbete på folkhögskolan här, innan jag flyttade till Stockholm för ett rektorsvikariat. I Stockholm gick jag senare på Poppius journalistskola en termin och fick därmed gjort deras Fackkurs.
I Palestina fick vi höra en kvinna berätta om hur hon satt i husarrest, det vill säga att hon inte fick lämna sitt hem sedan flera år. Man berättade för oss om brist på rättegångar för det man anklagades för, och jag tyckte att detta verkade helt rättslöst.
Efter hemkomsten fick jag så höra om några i Sverige som hade blivit utvisade genom Terroristlagen utan rättegång. Sådant skedde alltså även här, tänkte jag, med nyvaknad insikt.
Jag vill aldrig återvända till Israel, för de fina minnen jag har från denna resa vill jag inte ersätta av nya minnen.
Ledare för resan var Lars Karlsson, biskop emeritus (tror han var det redan då) och med på resan var flera kända personer, bland andra fredsforskaren Wilhelm Agrell. Jag fick resan betald mot att jag efteråt skulle föreläsa om den.
Eftersom jag är lite rädd för att flyga var jag jättenervös för flygresan. När jag kom ner och ringde hem, sade min då tolvåriga dotter - Du lever mamma! och då förstod jag hur jag hade gått an, till och med så hon hade hört det, och jag skämdes.
Resan blev en stark upplevelse. På morgnarna samlades vi på taket på hotellet i den ljumma septembertemperaturen. Vi bodde i östra Jerusalem och gjorde många studiebesök. Dessa leddes av den lärare på Oskarshamns folkhögskola som var min närmaste konkurrent om rektorstjänsten sex år senare. Visst är det konstigt ibland!
Men i september 1987 var det fem år efter massakern i Sabra och Shatila, och det blev mycket oroligt i Jerusalem. Universitetet stängde, det var varningar att åka med vissa bussar, och när jag var ute i staden med en annan kursdeltagare fick vi springa undan tårgas.
Jag var mycket förvånad över att man inte bevakade Israel här i Sverige i media. Sedan kom intifadan och bevakningen blev stor.
Efter hemkomsten blev jag intervjuad av lokaltidningarna. I samband med detta fick jag veta att de saknade reportrar på en av dem, Jag erbjöd mig att skriva och arbetade sedan som frilansare där i tre år, parallellt med mitt arbete på folkhögskolan här, innan jag flyttade till Stockholm för ett rektorsvikariat. I Stockholm gick jag senare på Poppius journalistskola en termin och fick därmed gjort deras Fackkurs.
I Palestina fick vi höra en kvinna berätta om hur hon satt i husarrest, det vill säga att hon inte fick lämna sitt hem sedan flera år. Man berättade för oss om brist på rättegångar för det man anklagades för, och jag tyckte att detta verkade helt rättslöst.
Efter hemkomsten fick jag så höra om några i Sverige som hade blivit utvisade genom Terroristlagen utan rättegång. Sådant skedde alltså även här, tänkte jag, med nyvaknad insikt.
Jag vill aldrig återvända till Israel, för de fina minnen jag har från denna resa vill jag inte ersätta av nya minnen.
Orkar inte höra med!
Jag har just sett Rapport. Terrorhot i Norge, ett flygplan störtat med 116 döda, två finska hjälparbetare skjutna till döds, klass 1 o 2 - varning för värmen, hudcancern ökar, skola bombad i Gaza och många dödade.
Och så önskade reportern en fortsatt trevlig kväll!
När jag hade börjat arbeta i Stockholm som vikarierande rektor på 1990-talet bodde jag, innan jag lyckades skaffa en egen lägenhet, ett par månader hos en familj i en villa i Enskede. Jag hade rum, egen toalett och badrum på ovanvåningen. Frun i huset nekade att se på nyheterna, för hon tyckte att det var så deprimerande. Det var nog klokt!
Jag har tänkt på henne ibland, och funderat på att följa hennes exempel. Men är det möjligt att det inte finns några som helst positiva nyheter att förmedla?
Ni som följer min blogg måste ha läst att jag är skadad för närvarande i benen. Överansträngde mig i påskas i direktkörningar till och från Stockholm med ett par dagars mellanrum och dessutom promenader däruppe. Sedan sade det stopp. Ena benet vek sig på morgonen när jag skulle köra till barndop hos släkten i Skåne. Och detta har bundit mig till huset här.
Men innan detta hände hade jag en lång period av stor, stor trötthet. Jag var hos min husläkare, som inte visste varför jag var så trött, sade han.
När benet vek sig kändes det för mig som om nu kollapsade inte bara mina krafter utan också min kropp efter en lång, lång tid med händelser och dödsfall som gått mig i djupet. Jag orkade helt enkelt inte mer. Så tror jag faktiskt att det är.
Jag har inte varit hos läkare med benet/benen, men väl konsulterat läkare i släkten. Fortfarande har jag svårt att gå, och hade jag inte haft chaufför här i fyra veckor, hade jag inte kommit någonvart mer än ner till affären i centrum. Det är så långt mina ben håller.
Körde gästen till bussen, eller rättare sagt körde från bussen häromdagen, en och en halv mil, det räckte för en dags smärtor igen.
I detta tillstånd vill jag inte bara höra om alla hemskheter som händer runt om i världen. I sådana här fall måste man känna ett lyft på något sätt. Världen har för tillfället krympt. Den består av mina fyra rum och min trädgård. Ja, plus ett jättestort, fullt förråd där också. Där i trädgården gläds jag åt de vilda blommor som växer upp och funderar över om jag skulle göra en storsatsning på växter när benen blir bra.
Snart börjar floxen blomma och kärleksörterna. Måste titta intensivt på blommorna för att få lugn och kraft i själen!
Och så önskade reportern en fortsatt trevlig kväll!
När jag hade börjat arbeta i Stockholm som vikarierande rektor på 1990-talet bodde jag, innan jag lyckades skaffa en egen lägenhet, ett par månader hos en familj i en villa i Enskede. Jag hade rum, egen toalett och badrum på ovanvåningen. Frun i huset nekade att se på nyheterna, för hon tyckte att det var så deprimerande. Det var nog klokt!
Jag har tänkt på henne ibland, och funderat på att följa hennes exempel. Men är det möjligt att det inte finns några som helst positiva nyheter att förmedla?
Ni som följer min blogg måste ha läst att jag är skadad för närvarande i benen. Överansträngde mig i påskas i direktkörningar till och från Stockholm med ett par dagars mellanrum och dessutom promenader däruppe. Sedan sade det stopp. Ena benet vek sig på morgonen när jag skulle köra till barndop hos släkten i Skåne. Och detta har bundit mig till huset här.
Men innan detta hände hade jag en lång period av stor, stor trötthet. Jag var hos min husläkare, som inte visste varför jag var så trött, sade han.
När benet vek sig kändes det för mig som om nu kollapsade inte bara mina krafter utan också min kropp efter en lång, lång tid med händelser och dödsfall som gått mig i djupet. Jag orkade helt enkelt inte mer. Så tror jag faktiskt att det är.
Jag har inte varit hos läkare med benet/benen, men väl konsulterat läkare i släkten. Fortfarande har jag svårt att gå, och hade jag inte haft chaufför här i fyra veckor, hade jag inte kommit någonvart mer än ner till affären i centrum. Det är så långt mina ben håller.
Körde gästen till bussen, eller rättare sagt körde från bussen häromdagen, en och en halv mil, det räckte för en dags smärtor igen.
I detta tillstånd vill jag inte bara höra om alla hemskheter som händer runt om i världen. I sådana här fall måste man känna ett lyft på något sätt. Världen har för tillfället krympt. Den består av mina fyra rum och min trädgård. Ja, plus ett jättestort, fullt förråd där också. Där i trädgården gläds jag åt de vilda blommor som växer upp och funderar över om jag skulle göra en storsatsning på växter när benen blir bra.
Snart börjar floxen blomma och kärleksörterna. Måste titta intensivt på blommorna för att få lugn och kraft i själen!
Kommunikation i vår tid
Ni vet hur det är med ungdomarna. Ständigt uppkopplade. Mina också, fast de snart är medelålders. Sitter man och pratar så pågår en annan kommunikation med den äkta hälften samtidigt, om denna inte är närvarande.
Förra sommaren var nuvarande Mannen och min dotter här samtidigt några dagar. Han satt vid sin dator med bloggar, och hon satt och sms- ade med sin äkta hälft, under partytältet, och där satt jag!
Man kan notera att även familjemedlemmar numera kommunicerar med varandra via facebook. Några i min släkt talar om hur mycket de älskar varandra, och hur fina de är också!
Sådant säger inte mina barn till mig - i vart fall inte på facebook! Men jag är kanske inte så fin!
Men ibland är facebook bra. Jag har nu i fjorton dagar följt sonen, hans fru och ännu en person i Kalifornien. Då gillar jag facebook, för jag är en sådan där som vill ha kontroll!
Det får man ju visserligen inte genom detta, men man har ju dock en viss koll på var de nästan medelåldriga befinner sig!
En gång hörde jag en känd lesbisk artist som berättade hur hon försökte fånga in någon hon var förälskad i genom sina sångtexter. Så hoppades hon att denna skulle förstå att kärleken hon sjöng om gällde just henne.
Det är ju ett sätt. Man kan sjunga, och man kan dikta till den älskade i kärlekar som kan vara mer eller mindre osäkra eller opassande. Finns det sådana? Åjo, de finns allt.
I bloggvärlden kommunicerar man öppet med namn, under signaturer eller under Anonym. Det är klart att man i vissa fall kan ana vilka som kan dölja sig bakom de senare. Fast säker kan man aldrig vara!
På den tiden jag höll föreläsningar i kommunikation, när jag arbetade med korta kurser på folkhögskolan här och utbildade politiker och fackföreningsfolk, brukade jag påstå - för det hade jag lärt mig- att det vi uppfattar i en kommunikation till 55% beror på kroppsspråket. Detta går ju totalt förlorat i skriftlig kommunikation, alla smileys till trots.
Fast i skriftlig kommunikation kan man å andra sidan uppleva att man läser mellan raderna.
Kommunikation är svårt! Den borde inte försvåras mer än nödvändigt!
Jag har försökt vara ute, men det är för varmt, jag stannar inomhus till senare.
Förra sommaren var nuvarande Mannen och min dotter här samtidigt några dagar. Han satt vid sin dator med bloggar, och hon satt och sms- ade med sin äkta hälft, under partytältet, och där satt jag!
Man kan notera att även familjemedlemmar numera kommunicerar med varandra via facebook. Några i min släkt talar om hur mycket de älskar varandra, och hur fina de är också!
Sådant säger inte mina barn till mig - i vart fall inte på facebook! Men jag är kanske inte så fin!
Men ibland är facebook bra. Jag har nu i fjorton dagar följt sonen, hans fru och ännu en person i Kalifornien. Då gillar jag facebook, för jag är en sådan där som vill ha kontroll!
Det får man ju visserligen inte genom detta, men man har ju dock en viss koll på var de nästan medelåldriga befinner sig!
En gång hörde jag en känd lesbisk artist som berättade hur hon försökte fånga in någon hon var förälskad i genom sina sångtexter. Så hoppades hon att denna skulle förstå att kärleken hon sjöng om gällde just henne.
Det är ju ett sätt. Man kan sjunga, och man kan dikta till den älskade i kärlekar som kan vara mer eller mindre osäkra eller opassande. Finns det sådana? Åjo, de finns allt.
I bloggvärlden kommunicerar man öppet med namn, under signaturer eller under Anonym. Det är klart att man i vissa fall kan ana vilka som kan dölja sig bakom de senare. Fast säker kan man aldrig vara!
På den tiden jag höll föreläsningar i kommunikation, när jag arbetade med korta kurser på folkhögskolan här och utbildade politiker och fackföreningsfolk, brukade jag påstå - för det hade jag lärt mig- att det vi uppfattar i en kommunikation till 55% beror på kroppsspråket. Detta går ju totalt förlorat i skriftlig kommunikation, alla smileys till trots.
Fast i skriftlig kommunikation kan man å andra sidan uppleva att man läser mellan raderna.
Kommunikation är svårt! Den borde inte försvåras mer än nödvändigt!
Jag har försökt vara ute, men det är för varmt, jag stannar inomhus till senare.
Att framföra kritik
Jag förstår mig inte på personer som slingrar sig runt som ormar, som framför sin kritik anonymt och som hellre manipulerar sig fram i livet än är raka och öppna.
Men det är klart att detta att jag inte förstår detta och att jag själv ofta har framfört kritik öppet till dem det gäller har varit en belastning för mig ibland. De människor som stöttar en i det man säger har nämligen en stark tendens att krypa baklänges och gömma sig när det bränner till.
Detta var väl som mest tydligt bland lärarna på högstadiet. Man kunde klaga och gnälla, förtala och köra skvaller, men sedan log man vänligt och var mycket anpasslig. De som kommer i kläm vid dåliga arbetsmiljöförhållanden i skolor är naturligtvis eleverna.
Men ska man hålla fasaden, så ska man hålla fasaden.
Någon har tydligen tagit anstöt av saker jag har skrivit.
Nog hade det varit mycket enklare att kontakta mig direkt och framföra kritiken än att slingra sig och komma med kritik som jag inte riktigt begriper. Det är ju ingen konst att hitta varken e-postadress eller telefonnummer till mig. Jag lever mycket transparent. Ännu så länge har det gått bra att göra det.
Det är mycket svårt att riktigt förstå spöken!
Men det är klart att detta att jag inte förstår detta och att jag själv ofta har framfört kritik öppet till dem det gäller har varit en belastning för mig ibland. De människor som stöttar en i det man säger har nämligen en stark tendens att krypa baklänges och gömma sig när det bränner till.
Detta var väl som mest tydligt bland lärarna på högstadiet. Man kunde klaga och gnälla, förtala och köra skvaller, men sedan log man vänligt och var mycket anpasslig. De som kommer i kläm vid dåliga arbetsmiljöförhållanden i skolor är naturligtvis eleverna.
Men ska man hålla fasaden, så ska man hålla fasaden.
Någon har tydligen tagit anstöt av saker jag har skrivit.
Nog hade det varit mycket enklare att kontakta mig direkt och framföra kritiken än att slingra sig och komma med kritik som jag inte riktigt begriper. Det är ju ingen konst att hitta varken e-postadress eller telefonnummer till mig. Jag lever mycket transparent. Ännu så länge har det gått bra att göra det.
Det är mycket svårt att riktigt förstå spöken!
onsdag 23 juli 2014
Kritik av ämbetsutövning är inte mobbning
Häromdagen hade jag skrivit ett inlägg om Åke Bonnier, som jag tycker är alldeles för slapp och släpper igenom kränkande och mobbande kommentarer på sin blogg. Dessa plockades bort, och jag tog bort inlägget.
Men i samband med mitt inlägg fick jag en kommentar från en Anonym (så klart!) som insinuerade att jag själv mobbade folk på min blogg.
Jag har givetvis flera gånger kritiserat ämbetsutövningen hos några högre kyrkliga företrädare och varit kritisk mot det som skrivs och kommenteras på en känd kvinnoprästmotståndares blogg.
Detta är inte mobbning! Kritik av ämbetsutövningar hamnar under helt annan rubrik!
Men i samband med mitt inlägg fick jag en kommentar från en Anonym (så klart!) som insinuerade att jag själv mobbade folk på min blogg.
Jag har givetvis flera gånger kritiserat ämbetsutövningen hos några högre kyrkliga företrädare och varit kritisk mot det som skrivs och kommenteras på en känd kvinnoprästmotståndares blogg.
Detta är inte mobbning! Kritik av ämbetsutövningar hamnar under helt annan rubrik!
tisdag 22 juli 2014
Dubbelseende
Vissa människor förstår jag mig inte på, jag erkänner. Jag ser dem dubbelt, som två olika personer.
Undrar om de är två olika personer, eller om de är inpackade i yttre roller och sedan också har ett inre starkt jag.
Svart och vitt, inte svart eller vitt.
Så har jag också försökt förklara för mina vänner när jag träffar någon som jag stundtals skär tänder av ilska inför.
Livet är inte så enkelt! Människor är inte så enkla. Och ju mer vi följer det vi borde göra och försöker vara de vi borde vara, desto svårare kan det vara för andra att se vilka vi verkligen är.
Själv borde jag nog ha haft- och ha- en varningsskylt, med texten "Observera detta är en mycket känslig person" på mig.
Ser inte omgivning sådant är det en uppenbar risk att man packas in och madrasserar sig inför omvärlden.
Och det är inte bra, för känslighet är en värdefull egenskap.
Jag är nyfiken ibland. När jag ser pärlor glänsa långt inne.
Undrar om de är två olika personer, eller om de är inpackade i yttre roller och sedan också har ett inre starkt jag.
Svart och vitt, inte svart eller vitt.
Så har jag också försökt förklara för mina vänner när jag träffar någon som jag stundtals skär tänder av ilska inför.
Livet är inte så enkelt! Människor är inte så enkla. Och ju mer vi följer det vi borde göra och försöker vara de vi borde vara, desto svårare kan det vara för andra att se vilka vi verkligen är.
Själv borde jag nog ha haft- och ha- en varningsskylt, med texten "Observera detta är en mycket känslig person" på mig.
Ser inte omgivning sådant är det en uppenbar risk att man packas in och madrasserar sig inför omvärlden.
Och det är inte bra, för känslighet är en värdefull egenskap.
Jag är nyfiken ibland. När jag ser pärlor glänsa långt inne.
Det var så mycket folk...
omkring mig när jag växte upp, föräldrar, min bror, många mostrar, morbröder och kusiner. Det var alltid massor av folk!
Men när jag idag tänker på dem så fattades ju faktiskt den äldre generationen. Min mormor levde tills hon var 92 år gammal. Jag var nästan 20 år när hon dog. Morfar hade varit död i flera år när jag föddes, och farmor dog när jag var tre och farfar när jag var sex år gammal. Sedan var det ju bara mormor, och hon var alltid gammal, tyckte jag. Inte som mina barns mormor som var vital och kom med tåget, lagade mat, gick till affären och till och med tog med barnbarnen på Bingo. Det fick jag veta i vintras av dottern!
På min fars födelsedag var det födelsedagskalas, oftast på den överbyggda altanen. Gästabud, kallade mammas yngre syster det för.
Här är minsann inga gästabud på vanliga födelsedagar. Jag lever ett helt annat liv borta från familjen och släkten.
Men det var kanske så att jag tyckte att det var ganska jobbigt med alla dessa människor som jämt fanns omkring oss, och med en hund som skällde när folk kom och gick.
Man gör nog sina val på grunder som man inte alltid förstår själv.
Men när jag idag tänker på dem så fattades ju faktiskt den äldre generationen. Min mormor levde tills hon var 92 år gammal. Jag var nästan 20 år när hon dog. Morfar hade varit död i flera år när jag föddes, och farmor dog när jag var tre och farfar när jag var sex år gammal. Sedan var det ju bara mormor, och hon var alltid gammal, tyckte jag. Inte som mina barns mormor som var vital och kom med tåget, lagade mat, gick till affären och till och med tog med barnbarnen på Bingo. Det fick jag veta i vintras av dottern!
På min fars födelsedag var det födelsedagskalas, oftast på den överbyggda altanen. Gästabud, kallade mammas yngre syster det för.
Här är minsann inga gästabud på vanliga födelsedagar. Jag lever ett helt annat liv borta från familjen och släkten.
Men det var kanske så att jag tyckte att det var ganska jobbigt med alla dessa människor som jämt fanns omkring oss, och med en hund som skällde när folk kom och gick.
Man gör nog sina val på grunder som man inte alltid förstår själv.
Till pappas minne
Vår far föddes den 22 juli 1908. Det är 106 (!) år sedan idag.
Frid över hans minne!
måndag 21 juli 2014
Anonyma synpunkter
Om någon har synpunkter på det jag skriver här på bloggen, så går det bra att skriva kommentarer- men inte anonyma, för sådana tar jag inte på allvar.
Det går också bra att skicka e-post. Adressen finns ju på "Visa hela min profil" till höger.
Det går också bra att skicka e-post. Adressen finns ju på "Visa hela min profil" till höger.
Borttaget inlägg
Eftersom kränkande kommentarer nu har tagits bort på Åke Bonniers blogg har jag tagit bort kritiken här.
Men han borde ha bloggen modererad.
Men han borde ha bloggen modererad.
Se vilka man behagar svara!
Inom Svenska kyrkan ska man vara någon, ha en position eller vara känd, om man ska få så mycket normal respekt att folk svarar en. Det är nog en erfarenhet som många känner igen! Eller också ska man ha retat upp någon till vansinne, då kan det också komma ett svar, men för det mesta tiger man ihjäl folk.
Denna stil- eller brist på stil- visar sig tydligt på två av de kyrkliga bloggar jag själv följer, nämligen på biskop Åke Bonniers blogg och på Dag Sandahls blogg.
Där behandlas det kändisar säger eller tycker. Oss andra är det inte ens värt att bemöta, verkar det som!
På biskopens blogg gullas det med honom. Han är så fin, och han skriver så fint - om det inte är motsatsen förstås - att han är en fara för Svenska kyrkan.
Dag Sandahl betecknas inte som fin, men har en trogen svans av gamla fans som stöttar honom och instämmer i vilka dumheter som helst.
Det ska bli spännande att se vad som händer med den aviserade varningen från Växjö stift!
Jag är faktiskt rätt så rejält trött på Svenska kyrkan!
Denna stil- eller brist på stil- visar sig tydligt på två av de kyrkliga bloggar jag själv följer, nämligen på biskop Åke Bonniers blogg och på Dag Sandahls blogg.
Där behandlas det kändisar säger eller tycker. Oss andra är det inte ens värt att bemöta, verkar det som!
På biskopens blogg gullas det med honom. Han är så fin, och han skriver så fint - om det inte är motsatsen förstås - att han är en fara för Svenska kyrkan.
Dag Sandahl betecknas inte som fin, men har en trogen svans av gamla fans som stöttar honom och instämmer i vilka dumheter som helst.
Det ska bli spännande att se vad som händer med den aviserade varningen från Växjö stift!
Jag är faktiskt rätt så rejält trött på Svenska kyrkan!
söndag 20 juli 2014
När omvärlden förändras
Ibland när jag kör (jo, jag kör) ner till byns centrum, tänker jag på hur det var förr. Där på den långa vägen kunde man möta flera kända personer här. Urmakaren kom cyklande, min gamle kollega från folkhögskolan, som alltid var så spänstig, promenerade fram och tillbaka till byn och många andra kom gående eller cyklande, sådana som jag kände igen sedan många år här i byn.
Nu går de inte längre där, för de har lämnat detta livet.
Bland de gamla kollegerna på folkhögskolan, där jag arbetade i elva år som föreståndare för de korta kurserna och lärare, är det ett klart kvinnoöverskott, för många av männen är döda.
Förr åkte en väninna till mig ofta hit på sommaren några dagar. Nu kommer hon inte längre för hon finns bara i våra hjärtan och minnen. Andra nära vänner har också försvunnit, flera stycken.
Sakta, men tveklöst, ändras vårt landskap av människor runt oss. Det blir tomt.
Andra saker förändras också. Min brors familj ska sälja sin sommarstuga fem mil härifrån. Det blir inte fler besök där.
Folk flyttar. Folk säljer. Ännu sitter jag kvar i mitt hus.
Men en dag är jag också borta. Hur länge dröjer det?
Nu går de inte längre där, för de har lämnat detta livet.
Bland de gamla kollegerna på folkhögskolan, där jag arbetade i elva år som föreståndare för de korta kurserna och lärare, är det ett klart kvinnoöverskott, för många av männen är döda.
Förr åkte en väninna till mig ofta hit på sommaren några dagar. Nu kommer hon inte längre för hon finns bara i våra hjärtan och minnen. Andra nära vänner har också försvunnit, flera stycken.
Sakta, men tveklöst, ändras vårt landskap av människor runt oss. Det blir tomt.
Andra saker förändras också. Min brors familj ska sälja sin sommarstuga fem mil härifrån. Det blir inte fler besök där.
Folk flyttar. Folk säljer. Ännu sitter jag kvar i mitt hus.
Men en dag är jag också borta. Hur länge dröjer det?
lördag 19 juli 2014
Dagens kattbilder
Efter att ha suttit tre dagar och sett halvdöd ut efter ett våldsamt kattslagsmål förra året är det nu koppel och uppsikt som gäller för min 16-årige katt. Det går bra, inga protester.
¨ Men vilken katt har varit här?
'
'
En ny solstol!
Till mig! Härligt!
Trevlig helg
Det blir tvära kast mellan flera veckors samboende och att vara ensam på nytt med gamle katten. För första gången på fem år jobbar jag inte i sommar på grund av min benskada. Jag hann med två guidningar innan jag insåg att jag fick tacka nej till dem som ringde.
Nu känns det lite vilset, svårt att hitta formen för något som inte är planerat och inbokat. Bör få tag på någon som målar huset och fundera över vad jag gör med uteplatsen där trätrallorna antingen måste bytas eller också måste det läggas ett trägolv.
Kan nu konstatera att kommentarerna på det ihärdiga idisslandet om kvinnliga präster på Bloggardag börjat avta väsentligt. Folk har väl insett att det är en aning förlegat att hålla på att älta ett beslut från 1958. Och blogginnehavaren anser sig inte var gubbe!? Är inte detta ett tecken på begynnande senilitet?
Önskar er en bra fortsättning på helgen med denna bild från Möcklösund i Blekinge, taget vid en utflykt med Gästen.
Nu känns det lite vilset, svårt att hitta formen för något som inte är planerat och inbokat. Bör få tag på någon som målar huset och fundera över vad jag gör med uteplatsen där trätrallorna antingen måste bytas eller också måste det läggas ett trägolv.
Kan nu konstatera att kommentarerna på det ihärdiga idisslandet om kvinnliga präster på Bloggardag börjat avta väsentligt. Folk har väl insett att det är en aning förlegat att hålla på att älta ett beslut från 1958. Och blogginnehavaren anser sig inte var gubbe!? Är inte detta ett tecken på begynnande senilitet?
Önskar er en bra fortsättning på helgen med denna bild från Möcklösund i Blekinge, taget vid en utflykt med Gästen.
fredag 18 juli 2014
Är klagandet egentligen normalt?
Måste man inte också fråga sig om dessa ständiga spyor och detta förtal av andra som försiggår på den nämnda bloggen egentligen är normalt. Är det psykiskt friska människor som håller på så?
Jag ska sluta läsa där!
Jag vill ha ljus och kärleksfulla inlägg som bygger upp kristendomen, inte en massa destruktivt skitsnack under någon sorts intellektuell kåpa som får andra mobbartyper att dansa med.
Nog, för min del! Jag vill se ljuset!
Jag ska sluta läsa där!
Jag vill ha ljus och kärleksfulla inlägg som bygger upp kristendomen, inte en massa destruktivt skitsnack under någon sorts intellektuell kåpa som får andra mobbartyper att dansa med.
Nog, för min del! Jag vill se ljuset!
En skamfläck för Svenska kyrkan
Naturligtvis är det som försiggår på Bloggardag en skamfläck för Svenska kyrkan med allt förtal och alla osakligheter och rena lögner. Vilka är det som härjar där? En hög äldre, besvikna, frustrerade människor som känner sig misslyckade i sin egen bristande framgång? Inte är det då något salt eller några sanningssägare, nej lögnare och fegisar är det, som ofta gömmer sig under anonyma signaturer medan de spyr ut sin galla.
Alla hederliga människor borde dra sig ur diskussionerna där.
Varför stoppas inte otyget från Växjö stift?
Alla hederliga människor borde dra sig ur diskussionerna där.
Varför stoppas inte otyget från Växjö stift?
torsdag 17 juli 2014
Vart går vägen?
Finns det en väg som Gud vill att vi ska gå?
Under vissa perioder i mitt liv har jag varit övertygad om detta, men sedan har det liksom blivit mörkt igen.
Kan man märka när man går rätt eller när man går fel?
Vad betyder det att finna sitt rätta jag?
Varför blev jag inte konstnär? Då hade man kunnat frossa i sin känslighet. Nu har jag levt ett liv, då jag många gånger har fått dölja den.
Det har hänt mig att jag har mött människor som jag har sett också bär en sådan där stor, oförlöst känslighet inom sig. En som man skulle vilja förlösa för att få personen att blomma.
Men i vårt samhälle förlöser vi knappast varandra!
Vi kör på, och vi kör på tills vi stupar...
Under vissa perioder i mitt liv har jag varit övertygad om detta, men sedan har det liksom blivit mörkt igen.
Kan man märka när man går rätt eller när man går fel?
Vad betyder det att finna sitt rätta jag?
Varför blev jag inte konstnär? Då hade man kunnat frossa i sin känslighet. Nu har jag levt ett liv, då jag många gånger har fått dölja den.
Det har hänt mig att jag har mött människor som jag har sett också bär en sådan där stor, oförlöst känslighet inom sig. En som man skulle vilja förlösa för att få personen att blomma.
Men i vårt samhälle förlöser vi knappast varandra!
Vi kör på, och vi kör på tills vi stupar...
Nya kommentarer om avgångne ärkebiskopen
Idag har jag fått två nya kommentarer på mitt inlägg "Öppet brev till avgångne ärkebiskopen" den 15 juni.
Vill du läsa klicka på "Äldre inlägg" längst ner på sidan tills du kommer till den 15 juni.
Vill du läsa klicka på "Äldre inlägg" längst ner på sidan tills du kommer till den 15 juni.
onsdag 16 juli 2014
Tjafs, tjafs och åter tjafs
Jag borde inte läsa tjafset inom Svenska kyrkan, för jag tappar både kraft och lust för denna institution. Det är så tröttsamt, och så destruktivt och inte växer det kristna budskapet eller kristendomen av att människor inom samma kyrka försöker överglänsa varandra i att tala om hur dåliga "de andra" är.
Jag överväger starkt att lämna Svenska kyrkan på nytt, och då blir det i så fall definitivt.
Jag överväger starkt att lämna Svenska kyrkan på nytt, och då blir det i så fall definitivt.
tisdag 15 juli 2014
När mediagurus har talat
Är det inte lite pinsamt att när en författare- icke teolog- uttalar sig om teologiska frågor och om hela Svenska kyrkans väg och innehåll, då ger detta kommentarer från en biskop och mängder av andra som kommenterar det skrivna!
Finns det inga gränser för löjligheter? Vem bryr sig egentligen om ifall Marcus Birro konverterar till katolicismen? Det kan han väl göra och sina skäl kan han också ha.
Han är väl ingen central gestalt inom Svenska kyrkan!?
Det hela är enbart pinsamt, tycker jag! Inte värt att kommentera på plats så att säga.
Finns det inga gränser för löjligheter? Vem bryr sig egentligen om ifall Marcus Birro konverterar till katolicismen? Det kan han väl göra och sina skäl kan han också ha.
Han är väl ingen central gestalt inom Svenska kyrkan!?
Det hela är enbart pinsamt, tycker jag! Inte värt att kommentera på plats så att säga.
lördag 12 juli 2014
De "kristna" narcissisterna
Vi ser dem ofta i media, de där nyfrälsta eller kickfrälsta så kallade kristna som i sin narcissism har hittat religionen som en plattform att synas på.
Den mest iögonfallande just nu är naturligtvis Marcus Birro som ska bli katolik. Det kan han väl bli, inget fel i det, men vad får denne man att tro att han är kapabel att genom sin kännedom och sina kunskaper kunna såga hela Svenska kyrkan? Naturligtvis är det lätt att svepas med i de kverulerandes skara och tycka sig vara för fin och för rätt troende för de andra.
De här människorna - och de är flera, men jag ska inte nämna fler här och nu- är naturligtvis inga goda representanter för den kristendom som predikades av denna religions Herre.
De är och förblir narcissister som på olika sätt söker uppmärksamhet.
Den mest iögonfallande just nu är naturligtvis Marcus Birro som ska bli katolik. Det kan han väl bli, inget fel i det, men vad får denne man att tro att han är kapabel att genom sin kännedom och sina kunskaper kunna såga hela Svenska kyrkan? Naturligtvis är det lätt att svepas med i de kverulerandes skara och tycka sig vara för fin och för rätt troende för de andra.
De här människorna - och de är flera, men jag ska inte nämna fler här och nu- är naturligtvis inga goda representanter för den kristendom som predikades av denna religions Herre.
De är och förblir narcissister som på olika sätt söker uppmärksamhet.
torsdag 10 juli 2014
Seriöst kristenliv, blockade kommentatorer och dålig service
Idag blir det klagomål här. Jag kan väl börja med det sista då jag läste att Dag Sandahl klagar över att det inte är seriöst kristenliv och ondgör sig över att ärkebiskopen har fått ett pris i Almedalen, som han påstår är någon sorts köpt marknadsföring. (?) Men att det idag ibland prästerskapet inte är så seriöst med kristendomen är väl hans egna inlägg och hans doakör det verkliga beviset för. För vad har det klagande tramset med kristendom att göra, det måste man väl fråga sig, eller hur?
Klagar gör också en kommentator som påstår sig vara blockad på hans blogg. Kan inte begripa varför denna person fortsätter att försöka skriva där. Ämnena känns ju mest utdöda och ur tiden.
Igår åt vi mat på Kungsforsen, restaurangen vid Laxens Hus i Mörrum. Nog tycker jag att människor idag är servicemedvetna, men det besöket efterlämnade verkligen en bitter eftersmak hos mig. Aldrig någonsin har en servitris kommit fram till mig och sagt att jag kan välta ut glaset med dryck som står på brickan över maten medan jag tar mat från buffén. Vad försiggår på den restaurangen? Brukar deras gäster hälla drycker över uppläggningsfaten?
För övrigt var det också dålig service på det sättet som det är när attityden är fel och när man inte bevakar att vissa rätter har tagit slut på buffén och måste fyllas på. Ännu sämre är det väl när man som gäst ska behöva påpeka detta flera gånger innan det blir påfyllnad. Mycket dåligt och mycket förvånande i ett län där man kör en drive med värdskapsutbildning för att höja standarden på bemötandet. Fast den kursen har nog inte nått dit.
Den restaurangen kommer jag som guide inte att rekommendera! Synd för maten är god!
Klagar gör också en kommentator som påstår sig vara blockad på hans blogg. Kan inte begripa varför denna person fortsätter att försöka skriva där. Ämnena känns ju mest utdöda och ur tiden.
Igår åt vi mat på Kungsforsen, restaurangen vid Laxens Hus i Mörrum. Nog tycker jag att människor idag är servicemedvetna, men det besöket efterlämnade verkligen en bitter eftersmak hos mig. Aldrig någonsin har en servitris kommit fram till mig och sagt att jag kan välta ut glaset med dryck som står på brickan över maten medan jag tar mat från buffén. Vad försiggår på den restaurangen? Brukar deras gäster hälla drycker över uppläggningsfaten?
För övrigt var det också dålig service på det sättet som det är när attityden är fel och när man inte bevakar att vissa rätter har tagit slut på buffén och måste fyllas på. Ännu sämre är det väl när man som gäst ska behöva påpeka detta flera gånger innan det blir påfyllnad. Mycket dåligt och mycket förvånande i ett län där man kör en drive med värdskapsutbildning för att höja standarden på bemötandet. Fast den kursen har nog inte nått dit.
Den restaurangen kommer jag som guide inte att rekommendera! Synd för maten är god!
onsdag 9 juli 2014
Långt till jämställdhet!
Nu är det tyvärr kvinnorna som i stor utsträckning raserar såväl kyrka som familj i sin önskan att vara vad de inte är och inte kan bli. Män.
Ovanstående kommentar står att läsa på http://bloggardag.blogspot.com i en kommentar apropå kvinnor som präster i Svenska kyrkan.
Jodå, det finns de som diskuterar detta fortfarande!
Signaturen är HH, och man kan nog förmoda att han är präst!
Nog är kommentaren värd att kopiera och att minnas!
Och så får man väl säga "stackars fru" om han nu har en sådan!
På tal om fruar så berättade en väninna för mig idag hur hennes man satte fingrarna i öronen och skrek "bla,bla,bla" till henne när han inte ville lyssna på det hon sade! Och så hade han gjort upp en lista på vilka politiska åsikter hon fick ha för honom! Visst har vi kommit långt i jämställdhet!
Ovanstående kommentar står att läsa på http://bloggardag.blogspot.com i en kommentar apropå kvinnor som präster i Svenska kyrkan.
Jodå, det finns de som diskuterar detta fortfarande!
Signaturen är HH, och man kan nog förmoda att han är präst!
Nog är kommentaren värd att kopiera och att minnas!
Och så får man väl säga "stackars fru" om han nu har en sådan!
På tal om fruar så berättade en väninna för mig idag hur hennes man satte fingrarna i öronen och skrek "bla,bla,bla" till henne när han inte ville lyssna på det hon sade! Och så hade han gjort upp en lista på vilka politiska åsikter hon fick ha för honom! Visst har vi kommit långt i jämställdhet!
Vem bär ansvaret?
Om någon annan lånar min dator och skriver saker som jag anser att man inte kan skriva på bloggar vem bär då ansvaret?
Kan jag bli ansvarig om någon kollar IP-numret?
Vet någon?
Man kan ju faktiskt inte ha totalkoll på andra personer som vistas i ens hus!
Kan jag bli ansvarig om någon kollar IP-numret?
Vet någon?
Man kan ju faktiskt inte ha totalkoll på andra personer som vistas i ens hus!
tisdag 8 juli 2014
De andra
Visst har en del människor ett ytterst konstigt sätt att praktisera kristendom på och att vara goda föredömen. För det ska man väl vara som kristen? Eller?
Hur kan man kombinera ett kristet sinnelag med ett ständigt harvande om hur fel andra människor inom Svenska kyrkan gör. Det begriper jag överhuvudtaget inte.
Det hela handlar nog, som jag tidigare har skrivit, till stor del om senilitet. Några har fastnat i några frågeställningar och fortsätter att tjata samma saker om och om igen.
Det handlar hela tiden om de andra, de som gör fel, de som förstör Svenska kyrkan. Varför tar inte de klagande och harvande saken i egna händer och blir de goda föredömena som kristendomen kan fortleva genom?
Någonting är helt fel. Något som jag inte begriper.
Men jag har å andra sidan aldrig förstått människors oerhörda förtjusning över att ha hela sitt intresse inriktat på andras liv och göranden. Har de inte nog med sitt eget? Eller har de mycket torra och tråkiga egna liv?
Hur kan man kombinera ett kristet sinnelag med ett ständigt harvande om hur fel andra människor inom Svenska kyrkan gör. Det begriper jag överhuvudtaget inte.
Det hela handlar nog, som jag tidigare har skrivit, till stor del om senilitet. Några har fastnat i några frågeställningar och fortsätter att tjata samma saker om och om igen.
Det handlar hela tiden om de andra, de som gör fel, de som förstör Svenska kyrkan. Varför tar inte de klagande och harvande saken i egna händer och blir de goda föredömena som kristendomen kan fortleva genom?
Någonting är helt fel. Något som jag inte begriper.
Men jag har å andra sidan aldrig förstått människors oerhörda förtjusning över att ha hela sitt intresse inriktat på andras liv och göranden. Har de inte nog med sitt eget? Eller har de mycket torra och tråkiga egna liv?
måndag 7 juli 2014
Senilitet är nog inget för arbetsgivare
Några pensionärer klagar över att de inte kommer ifråga för anställningar efter sin pensionering. Samma personer har idisslat samma saker gång på gång på gång, ja till och med i flera år, precis så som senila människor ibland gör.
Fattar de inte att en arbetsgivare inte kan ha senila personer i tjänst? Det är ju uppenbart att något är fel när man fastnar i samma spår hela tiden! Inser de inte sitt handikapp?
Fattar de inte att en arbetsgivare inte kan ha senila personer i tjänst? Det är ju uppenbart att något är fel när man fastnar i samma spår hela tiden! Inser de inte sitt handikapp?
söndag 6 juli 2014
Nära utflykter
Järnavik är närmast till havet för mig, det ligger några kilometer bort. På 1980-talet hade jag en liten segelbåt där. Nu får vi hålla oss på stranden och fika.
lördag 5 juli 2014
Ljusets eller mörkrets bärare?
Borde inte varje kristen vara ljusets bärare? Visa på Guds goda skapelse och på det som är gott i tillvaron?
Det är lätt att hamna i ett harvande och klagande. Det gör vi alla, jag också, så klart.
Men det är väl inte så vi visar på Guds kraft!
Det är lätt att hamna i ett harvande och klagande. Det gör vi alla, jag också, så klart.
Men det är väl inte så vi visar på Guds kraft!
fredag 4 juli 2014
Det vildvuxna
Min trädgård är en tidigare skogstomt, som skövlades när huset här byggdes 1982. Men naturen rår man inte på. Efter hand växer gamla växter och träd upp på nytt, alltifrån tallar till allehanda blommor.
Jag gillar det vildvuxna och låter ofta det som andra kanske skulle ta bort stå kvar. Titta på de här bilderna! Är det inte vackert?
Jag gillar det vildvuxna och låter ofta det som andra kanske skulle ta bort stå kvar. Titta på de här bilderna! Är det inte vackert?
tisdag 1 juli 2014
Beroendet av en fungerande kropp
De senaste två månaderna har verkligen gjort mig medveten om min kropp, eller rättare sagt om skillnaden mellan fungerande ben och icke-fungerande ben. I backspegeln begriper jag inte hur jag kunde inbilla mig att mina gamla ben skulle hålla för direktkörningar på 7,5 timmar med ett par dagars mellanrum och däremellan ansträngande promenader.
Så fort jag nu sätter benet på gaspedalen så känner jag smärtan. Fast jag är bättre, mycket bättre, även om det går långsamt. Men från den morgonen, då höger ben bara vek sig, och jag inte kunde förflytta mig utan käpp och fick sova på sjumannasoffan i flera nätter för att kunna sätta foten under andra soffdelen för att komma upp, är det stor skillnad.
Just nu har jag chaufför några veckor, och det är bra.
Tillståndet påminner mig om den foglossning jag hade vid sista graviditeten, då toaletterna ibland låg på oåtkomligt avstånd när man stod nedanför en lång trappa som ledde upp till dem på exempelvis ett varuhus. Jag minns speciellt ett, men jag minns inte var det var. På den tiden var man inte så handikappmedveten.
Så mitt liv går lite i ultrarapid just nu, och guidningarna får ligga på is tills vidare. Ett par hann jag med innan besvären dök upp.
Sysselsättningar har jag aldrig haft problem med.
I morgon ska jag måla akvarell i trädgården under det nyuppsatta partytältet! Och, som jag visade igår, så har jag just genomgått en värdskapsutbildning för Blekinge på nätet. Den var trevlig! Jag älskar dessutom kursintyg!
Så fort jag nu sätter benet på gaspedalen så känner jag smärtan. Fast jag är bättre, mycket bättre, även om det går långsamt. Men från den morgonen, då höger ben bara vek sig, och jag inte kunde förflytta mig utan käpp och fick sova på sjumannasoffan i flera nätter för att kunna sätta foten under andra soffdelen för att komma upp, är det stor skillnad.
Just nu har jag chaufför några veckor, och det är bra.
Tillståndet påminner mig om den foglossning jag hade vid sista graviditeten, då toaletterna ibland låg på oåtkomligt avstånd när man stod nedanför en lång trappa som ledde upp till dem på exempelvis ett varuhus. Jag minns speciellt ett, men jag minns inte var det var. På den tiden var man inte så handikappmedveten.
Så mitt liv går lite i ultrarapid just nu, och guidningarna får ligga på is tills vidare. Ett par hann jag med innan besvären dök upp.
Sysselsättningar har jag aldrig haft problem med.
I morgon ska jag måla akvarell i trädgården under det nyuppsatta partytältet! Och, som jag visade igår, så har jag just genomgått en värdskapsutbildning för Blekinge på nätet. Den var trevlig! Jag älskar dessutom kursintyg!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)