Vad är det som händer i dessa kollektiva känslostormar som då och då dyker upp?
En bild på en liten död pojke sätter massor av människor i rörelser. Har man inte förstått att sådana bilder förekommer varje dag, utan att de visas i tidningen? Varför blir plötsligt situationen så otroligt akut när kriget har pågått länge?
Någon mördas och folk driver i sorgetåg och lägger blommor och nallar och allt vad det nu är.
Och alla andra som har mördats då?
Finns det någon sorts uppdämt behov att få känna? Får man inte eller har man ingen möjlighet till känslor i sitt vardagsliv i övrigt? Varför denna totala hysteri inför vissa händelser?
Nu är Löfven fullt sysselsatt med flyktingarna i Europa. Han borde kanske också fundera lite över förhållandena i landet. På hemlösa svenskfödda som inte har en chans till bostad. På gamla som sitter sysslolösa och utan aktiviteter och personal. På studenter som inte får bostad på studieorten. På dem som inte får sin operation i tid.
Och inte minst på alla de tusentals asylsökanden som far så illa i det här landet, där man inte förstår att dra gränser för sin förmåga!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar