Jag spikade upp tavlor. När jag bankade i spiken för ett krucifix, brast upphängningen av en tavla ovanför. Den hade ingen ram utan bara glas, och den föll ner på min hand och skar upp tre fingrar så att blodet forsade. Tala om omen!
Eftersom jag var nyinflyttad hade jag varken plåster eller gasbinda hemma, och det hade nog knappast räckt med sådant heller, utan jag fick offra en T-shirt, binda denna kring fingrarna och köra med handen högt iväg till sjukhuset, som bara låg några kvarter bort. Där blev jag sydd.
I slutet av vistelsen på skolan, när turbulensen var stor, tänkte jag på att jag borde gett akt på detta omen, och redan då gett mig av. Men så klok eller vidskeplig, eller hur man vill se det, var jag förvisso inte!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar