När det är för sent

I mina drömmar återkommer ständigt drömmar om att jag ska resa, men jag hinner inte packa, och jag hittar inte saker. Ofta är jag av med min handväska.

Dessa är ändå lite bättre än när jag var ung, för då drömde jag ofta att jag var på en båt. Båten sjönk, jag räddades, men beautiboxen sjönk! Man hade sådana på den tiden. Min var som en liten vit koffert och full av sminksaker. Och att bli av med denna var en stor katastrof! Numera sminkar jag mig nästan inte alls och mycket sällan.

Ni som följer min blogg har säkert läst att många i min omgivning har lämnat jordelivet de senaste åren. Flera av dem hade jag trott skulle leva mycket längre, inte gå iväg så snabbt. 
Plötsligt är så mycket för sent.

Jag kommer aldrig återse den man som jag var samman med i flera år under min tonårstid. Inte min förste kille heller. Eller min danske vän som jag tyckte var så fascinerande. Eller vännen i Tumba som jag hade kontakt med i ca tjugo år.
Det kommer inte att bli fler roliga samtal med flera av mina väninnor, för de finns inte här med oss längre.
Bara slut, så snabbt och så snopet!
Lurade på sista delen av livet, känns det som.

När jag ser tillbaka och ser hur mitt liv blev, finns det många saker som jag skulle ha gjort annorlunda om jag hade fått leva om mitt liv. Men det går ju inte!

Sedan finns det kanske saker i våra liv som egentligen inte är för sena, men vi orkar bara inte ta tag i dem... Det blir enklast så!