Det är jobbigt när man inte når fram med det man säger. Människor har ibland en benägenhet att lägga in och tolka saker helt efter sitt eget huvud och enligt en verklighet som andra inte ser.
Man kan jämföra det med män som tolkar ett nej från en kvinna som ett ja och hävdar detta vid en rättegång efter en våldtäkt. De påstår att hon egentligen menade ja!
Om någon är irriterad på en så betyder inte detta att personen ifråga är personligt intresserad av en. Visst sådant kan hända, men i normalfallet är en irritation en irritation.
Diskuterar man en sak kan man inte plötsligt relatera detta till sin person och låta hela saken landa på något helt annat.
Allt handlar inte om en själv!
På prästbloggen, den som jag brukar skriva om, uttrycker människor ibland stor irritation över andra som kommenterar där. Naturligtvis kan man fråga sig med vilken rätt de gör detta, men samtidigt kan det ju vara så att man är fruktansvärt irriterande.
När jag själv har märkt de tongångarna har jag dragit mig undan ett tag. Man fortsätter ju inte att tjata och tjata och tror att man vinner något på detta.
Att det ibland förekommer långa haranger som kommentarer är inget nytt, inte heller att de som skriver detta inte tycks begripa att de kanske borde lägga dessa på sin egen blogg i stället.
Det är möjligt att någon orkar läsa dessa, själv har jag svårt för det. Jag tycker inte heller att kommentarer ska ha den funktionen att det ska bli helt nya, långa inlägg av dem, borta från ämnet.
Sedan kan det naturligtvis hända ändå att man hamnar utanför det av blogginnehavaren givna ämnet.
Själv följer jag, som jag tidigare har skrivit, ytterst få bloggar. Och jag håller min facebook-sida begränsad vad gäller vänner.
Jag orkar inte riktigt med när livet liksom flyter ut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar