Som att lägga in backen

Plötsligt går det rasande snabbt att bli äldre, upplever jag. Sak efter sak tas dras ifrån livet. Jag har inte cyklat på ett par år. Jag har svårt att promenera. Undviker ibland sociala sammanhang för jag orkar inte vara social. Man ser sämre. Hur länge kan jag köra bil?

Och jag har noterat att jag tänker mera bakåt i livet än framåt.
Mina tre tonårskärlekar är borta sedan flera år. Den man jag i många år hade en relation  med i Stockholm dog 2013, fast då hade vi inte setts på nio år. Exfästmannen från 1989 är nyligen begravd.
Och han var nio år yngre än jag! De andra var inte speciellt gamla heller. Var de inte så starka i sina kroppar? Märkligt!
En av mina bästa väninnor,  som är 12 år äldre än jag, har flyttat till vårdboende och börjar gå in i dimman, ibland klar i huvudet, ibland förvirrad. 
Fler och fler får knän och höfter utbytta. Själv har jag svårt att gå.

Jag gnäller, tycker mina barn. Jo, visst, men ålderdomen känns påtaglig. Och jag undrar ibland om det är så klokt att bo kvar här långt från barnen och släkten.
Man måste ta hand om kroppen också, inte bara intellektet, sade någon till mig häromdagen.
Ja, det är kanske bäst att försöka göra det! Kanske skulle ett antal kilon lättare också göra livet lättare. Vem vet?