Att orka bryta upp

Det finns människor som inte kommer loss. De går år efter år i samma, olidliga situation, som gör att de känner sig döda inombords, men modet att bryta upp sviker dem. Man vet vad man har, men inte vad man får, som bekant.
Och så finns det de som vågar.
Jag har också vågat, flera gånger i mitt liv. Vågat flytta från Skåne, vågat ta tjänster uppåt landet. Ibland har livet gungat till, för visst, många gånger är det vanliga, det som löper på, enklare. Men hur vore mitt liv om jag inte hade vågat? Jag hade inte vetat hur det var att bo på sjunde våningen i ett höghus, hur det var att stå som en packad sardin på pendeltåget på morgonen, hur det var att ha minst en timmes resväg till jobbet. Inte heller hade jag vetat hur det var att komma ny i en stad med totalt cementerade hierarkier.

Men så finns det en annan sorts uppbrott, nämligen de som orsakas av ett en ny kärlek gör det omöjligt att vara kvar i det gamla.
Detta kan ju hända när som helst i ens liv. När jag hör talas om 70-åringar som ger sig av känns det både upplyftande och skrämmande. Någon vågar Livet, och någon annan känner sig djupt sviken. Nog är det så, man både beundrar och föraktar dem som handlar så.
Själv skulle jag aldrig orka ge mig in i en ny relation på det sättet idag. Nu får det vara som det är. Allting har sin tid, och den tiden är förbi.