Idag läste jag på facebook om en tamkatt som hade blivit infångad och skjuten av Länsstyrelsen, för de hade tagit fel på denne och en vildkatt, som de skulle fånga in.
Det fick mig att minnas att när jag var barn försvann vår vita katt. Senare visade det sig att de hade skjutit den på den stora gården en bit från vårt hus för att katten sprang efter deras honkatter. Den låg däruppe vid ett träd, hade någon berättat för vår mor. På den tiden kastrerade man inga katter. Vi hade trott att det var en honkatt och kallade den Rosa, en söt vit halvangora. Nu, som gammal, har jag undrat hur mycket sådant här skadar ett barn.
Tydligt minns jag också när vi var på besök i Ulriksdal där våra släktingar hade hyrt en sommarstuga. På värdshuset i närheten fanns en servitris som hade tagit hand om en skadad skatunge. Varför hon lät några småpojkar ta hand om fågeln under dagen, minns jag inte, men en man påstod att fågeln hade försökt hacka på hans barn och sköt den. Jag minns än idag hur kvinnan på kvällen gick på vägen och ropade på sin fågel.
Jag tror att mötet med sådana grymheter sätter djupa spår.
När vi fick klagomål och hot om att de skulle avliva vår gravida katt när min dotter var liten, höll vi henne i band ute, men jag ringde också en lokaltidning som gjorde ett stort reportage om hur våldet trädde in i små barns liv. Jag var då ordförande i Hem- och skola föreningen här i byn. Det blev ett stort reportage med en bild på dottern med katten i famnen.
Kanske gjorde min egen barndoms katthistoria att jag reagerade extra starkt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar