Vad är det som händer ibland när någon drabbas av något? Plötsligt är det som om den eller de personerna blir som magneter som drar till sig drivor av känslor från människor som egentligen inte kan vara känslomässigt berörda på djupet. Är detta verkligen empati eller är det egna behov av känsloutlevelse som får en kanal att visa sig i?
Jag tänker ibland på en psykolog som höll en kurs, där jag var med som kursledare, som berättade att en kvinnas man dog, men hon sörjde till synes inte. Kort därefter dog katten, och då var hon otröstlig. Han menade att det egentligen var sorgen efter mannen som kom fram i detta. Nåväl, den gången tänkte jag att jag inte var så säker på det... Men det ligger säkert mycket i detta att vissa känslor, som vi bär på, helt enkelt är för svåra och att vi därför hittar mindre "farliga" situationer för att leva ut våra känslor i.
Är det detta vi ser när drivor av människor visar oproportionerligt stöd och empati inför vilt främmande personer?
Jag minns också hur Dianas ena son en gång sade i en intervju att han blev så förundrad och tyckte att det var så konstigt att så många sörjde hans mor, som de inte alls kände, så mycket.
Därför ogillar jag stora begravningar. Jag vill bara se människor som står nära den avlidne där.
Men varför känner jag en sådan olust inför dessa känslodrev? Jo, för att jag tänker att på detta sätt kan också människor dras med i andra saker. Det är liknande fenomen som gjorde utvecklingen i Tyskland, och förföljelserna där,Man vädjar till människors känslor och som en skock som bara går i en riktning drivs de (vi?) med.
Dessutom blir detta enorma engagemang ojämlikt, för det finns alltid andra vars olycka eller död inte alls uppmärksammas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar