Jag försöker knyta ihop säcken över mitt liv. För varje person i mitt förflutna som dör, går jag snabbt igenom de anteckningar jag har om vad vi gjorde tillsammans. Och jag kan lugnt säga att de män som jag har lämnat har jag haft goda skäl, mycket goda skäl, att lämna. Jag ser det när jag går igenom hur kontakten var.
Det kusliga är att det på något sätt finns en kvinnonedvärdering i mycket.Häromdagen fick jag läsa att en man, som sett mig som yngre, hade sagt att jag var raffig då. Jo, men det var väl den offentliga uppenbarelsen, när jag höll kurser och konferenser välsminkad och med skyhöga klackar. Hemma var jag nog inte alltid "raffig".
Men var det kanske också så att vackra kvinnor lättare råkade ut för en dålig behandling. Jag har många gånger noterat detta när jag har hört vackra kändisar berätta om sina liv. Eller är det så att vi var så pass trygga i detta att det alltid har funnits nya män väntande på att träda in i våra liv att vi inte har brytt oss så mycket om lite skit. Vi kunde ju lugnt bara gå utan att bli ensamma för det.
Idag kan jag skratta åt de män som så gärna har velat ha kontakt, men inte har vågat att ha detta öppet, utan har snott in sig i alla möjliga konstiga anonyma figurer. Så löjligt och så fegt! Men kanske har de därigenom fått lite krydda i förtorkade liv, vad vet jag.
Naturligtvis kan detta dölja ganska tragiska livsöden med människor fastlåsta i konventioner och sociala mönster, som de inte vågar bryta. Men det inger knappast respekt. Det gör väl aldrig feghet, eller hur?
Det är ganska skönt att vara gammal på det sättet att många saker får andra proportioner och blir rätt så betydelselösa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar