Kollektiva, hysteriska reaktioner skrämmer mig. Detta gäller när man går emot någon, men också när man, exempelvis, intensivt sörjer kollektivt. Människor som man inte ens har känt. Visst, det är hemskt när människor blir mördade vare sig det är ministrar eller i terrordåd eller i andra mord, men människors gråt och reaktioner inför helt okända människor är ju ändå ett märkligt fenomen. Begråter man händelsen eller de okända?
Jag minns några ord från en av prinsessans Dianas söner, när hon skulle begravas, att han tyckte att det var så konstigt med alla dessa sörjande människor som inte alls hade känt hans mor.
Vi ska inte prata om hysterin vid fotbollsmatcher! Galna människor, som kanske har rest jättelångt på dyra resor och som målar sig i ansiktet med svenska färger och flaggor och hojtar som vansinniga för att någon har sparkat in en boll i ett nät! Ack ja!
Allt det här skrämmer mig!
Det skrämmer mig när en partiledare talar om kärlek och allas lika värde och rätt till sina åsikter och samtidigt är så full av hat, inte bara mot rent nazistiska partier, utan mot ett av riksdagens största partier. Förstår hon inte sin egen motsägelsefullhet? Hon är ju som en personifiering av hat, rädsla och intolerans själv.
Vi känner ju intoleransen hos den vänster som talar om alla människors lika värde! Nu gäller detta Centern också.
Ja, de här reaktionerna, det kollektiva hatet och inte minst de kollektiva applåderna och hurraropen ger mig nästan ångest. Jag har skrivit detta förr, och det gäller fortfarande. För den som applåderas idag kan man lika intensivt spotta på i morgon. Och då gör också ALLA det.
Hur är egentligen vår mänskliga natur?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar