Jo, nu rör det sig inte om fysisk misshandel, inte alls. Och ingen har heller suttit inne. Nej, det rör sig om många års nedvärderingar och kränkningar, som till slut har fått mig att känna mig som en urvriden skurtrasa. Och ändå har jag återvänt, gång på gång. Varför?
Saker är sällan svarta eller vita, utan oftast svarta och vita.
Jag läste just gamla kommentarer som jag hade satt som skräppost här på bloggen, och då vaknade minnena. Det är ju också så att om någon kränker någon, och speciellt om det är en som står en nära, så blir det på något sätt legitimt att kränka den personen. Bland skräpposten fanns en ihärdig påhoppare från 2011/2012. Undrar vart han tog vägen sedan. Gräsligt!
Måtte Gud ge mig styrka nu, så att jag blir stark och kan återfå min energi. Och måtte jag slippa höra/läsa något om "du är" plus något negativt om mig på länge, länge....Jag har ingen kraft kvar att läsa/höra sådant!
Det har varit tur, alla de här (åtta) åren, att det har funnits andra människor som har gett mig uppskattning på olika sätt. För hur hade det varit annars, när det har varit så eländigt, trots detta? Till slut orkar man ibland inte ens lämna något.
Jag är en gammal kvinna nu. Det får vara slut på män i mitt liv!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar