Nu har vi hört och sett den före detta Ronnarektorn beskriva hur hon, född pojke, kände sig som en flicka under sin uppväxt. Det som förundrar mig är hur man vet hur en flicka känner sig när man är en pojke. Hon upplevde sig som fel och hade till och med skickat brev till Gud om att han skulle rätta till misstaget.
Det gjorde hon själv så småningom, men blev då samtidigt, på den tiden, tvungen att sterilisera sig. Det tyckte hon var hemskt, för tydligen hade hon velat ha kvar sin manliga förmåga att göra barn.
Därefter har hon slutfört könsbytet. Men i själva verket KAN man ju inte byta kön. En man kan inte bli en kvinna, och en kvinna kan inte bli en man. Detta är ju sanningen. Vad de blir vet jag inte riktigt, men inte är det riktiga män och kvinnor!
Det där snacket om att vara i fel kropp är lite farligt för ungdomar att höra. Den ene efter den andre dyker ju upp och förklarar att de är i en sådan. Man ska inte sätta griller i huvudet på barn!
Om jag hade haft barn hos en rektor som framträdde på det viset med att bedyra att hon hade varit född i fel kropp, då hade jag tagit mina barn ifrån den skolan. Man kan ju faktiskt väcka konstiga idéer hos lättpåverkade ungdomar.
Jag försöker föreställa mig vad som hade hänt om jag hade kommit till mina föräldrar när jag var barn och påstått att jag var född i fel kropp! Då hade de säkert tagit mig direkt till en psykiatriker. Och själv måste jag erkänna att jag inte tror på detta med rätt eller fel kroppar. På mig verkar det snarast vara en sorts tvångstankar.
Borde man dessutom inte vara tacksam över den kropp Gud har gett en!?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar