Man måste faktiskt kunna se skillnad på olika politiska partier. Om vi inte kan skilja på Kristdemokraterna, Fi, Vänstern och Liberalerna har i vart fall Kristdemokraterna inget existensberättigande.
Som kristdemokrater kan vi inte stå bakom det normlösa samhället. Vi ska inte heller ha någon sorts underavdelningar som drar åt ett helt annat håll än vad partiet står för. De kan ansluta sig till något parti på vänsterkanten, tycker jag.
Jag stod inte ut i gamla Folkpartiet. Deras liberala aborthållning fick mig att må illa. När sedan denna kombinerades med en skolpolitik som snarast verkade höra hemma på 1950-talet fick jag nog och gick över till KD, som då hade släppt lite på sitt motstånd mot homosexuella förhållanden.
Detta betyder inte att vi ska gå vidare och acceptera alla möjliga sexuella avarter i stil med vad Liberalerna, Fi och Vänstern gör.
Egentligen är det lite märkligt att Socialdemokraterna är osynliga i de här frågorna. Ja, frånsett Mona Sahlin förstås. Men är det inte så att S egentligen är ett ganska normbundet parti?
Jag vet inte vad de utflippade liberalerna vill åstadkomma med sin märkliga politik.
Någonting stämmer inte heller. Det är inte länge sedan Anna Ekström, liberal på väg att flytta från Blekinge, jagade ut en partikamrat med blåslampa och till och med fick henne utesluten ur L. Varför? Jo, partikamraten hade undrat vad asylmottagandet kostade. En ytterst berättigad fråga!
Nej, liberalerna är inte så liberala inbördes inte! Där är det verkligen lågvattenmärke på toleransen ibland! Men så har de ju inte heller så stort förtroende hos väljarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar