torsdag 10 mars 2016

Den hemska skolgymnastiken

Skolgymnastiken har inte gett mig ett enda bra minne. Och då var jag inte ens tjock, utan tvärtom var jag smal under den största delen av min skoltid.
De allra första skolåren fanns det ingen gympasal, utan jag tror att vi gymnastiserade i en källare. Sedan kom jag till en skola, där det ännu inte hade byggts någon, men den byggdes visst senare under min tid, men jag måste ha förträngt alla hemska minnen.
Inte heller minns jag något från min realskoletid eller de två första åren i gymnasiet. Jag var nog med på gympan det tredje gymnasieåret, men det fjärde blev jag befriad. Det var nämligen så lyckligt att skolöverläkaren var vår husläkare, och han skrev ett intyg med kommentaren att han inte heller tyckte om gymnastiken i skolan. Jag anser nog att detta var befogat, för jag mådde väldigt dåligt av den iskalla gympasalen, där vi skulle ligga på det kalla golvet och springa på det.
Och vad var det för gymnastik? Att hoppa över bockar, hänga i ribbstolar, gå på en bom, stå på händer och huvud. Det var ju ganska lite ren motion. Inte hade jag speciellt bra bollsinne heller. Men jag minns aldrig att jag bekymrade mig över att jag alltid blev vald bland de allra sista till lagen. Jag var glad om jag blev vald näst sist. Skolidrotten var inget som jag såg som särskilt ärofyllt, och helst skulle jag ha sluppit vara med i något lag.
Inte tror jag heller att jag någonsin duschade, men jag svettas inte mycket, och ansträngde mig ju inte speciellt, så det var ju onödigt, tyckte jag. Dessutom stank omklädningsrummen av svett och gamla gymnastikskor, så jag ville ut därifrån så fort som möjligt.

Om skolan gjorde något, så var det att den tog bort all lust för motion och sport för mig.
När jag sedan konstaterade att våra elever på högstadiet skolkade från idrottsdagarna förstod jag dem väl. Varför skulle dessa alltid vara så ansträngande att många inte ville vara med?

Det var först när jag gjorde min lärarpraktik till folkhögskollärare på Marieborgs folkhögskola, som jag blev intresserad av motion. Där hade lärare och elever gemensam motionstid, och så fick man motionera hur man ville, simma eller promenera eller på annat sätt. Då började jag motionera regelbundet, men då var jag 33 år gammal! Jag brukade gå till simhallen och simma.

Just nu är det lite dåligt med motionen. Får väl börja i morgon igen att röra mig regelbundet.

Men båda mina barn supertränar! Ibland faller äpplet långt från trädet!

2 kommentarer:

kyrksyster sa...

Gymnastiken var min skoltids fasa. Jag hade motoriska problem. Dåligt självförtroende när det gällde det fysiska. Egentligen skulle jag inte fått ut mitt gymnasiebetyg eftersom jag inte kunde visa att jag kunde simma 200 m.
Men jag mådde alltid dåligt, fick panik. Presterade noll. Tyvärr tycker jag fortfarande att fysisk aktivitet är ångestladdat.

nya tant lila sa...

Mitt starkaste minne är den iskalla gympasalen och att det var så kallt att ligga på golvet. Men jag har aldrig- konstigt nog- bekymrat mig över mina tillkortakommanden. De var ju dessutom självklara eftersom fysisk träning inte stod högt på min prioriteringslista.
Men man kan ju lugnt konstatera att för många människor var gymnastiken verkligen ingen höjdare.
Men jag hade en period i 30-40 årsåldern då jag både gympade och simmade regelbundet.