Jag håller på nytt på att skriva på ett manus. Detta blir väl sedan också återsänt till mig utan förklaring om varför, för så gör nutida förlag.
Men ännu skriver jag bara och som alltid är jag övertygad om att jag kommer att få Augustpriset för boken och att den kommer att ges ut på ett av de största förlagen och bli en riktig bestseller här och utomlands.
Det är en verklighetsbaserad historia, som dock inte är autentisk. Men jag tittar i gamla almanackor, där det finns kortfattade anteckningar om vad jag har gjort på dagarna för att få lite underlag. Just nu ligger mitt liv i högar av almanackor i stora drag framför mig dag för dag sedan 1957. Det värsta är att många bekanta, som jag har umgåtts med, har jag ingen aning om vilka de är längre, för jag har bara skrivit initialerna på dem. Till exempel jag har träffat den och den och där var följande... Vilka var de då?
Min livshistoria är tyngd av många separationer och uppbrott och många, många dödsfall i min närhet. Någonstans på vägen frös mina tårar, och jag har mycket svårt att gråta. Så de som har fått mig till det- och det är ju några stycken, trots detta - kan känna att de har vunnit en seger och nått mig i mina känslor.
Egentligen skulle jag bara vilja sätta mig ner och gråta ut all den sorg jag bär på, och den vanmakt jag har känt ibland i mitt liv, när förhållanden absolut har varit omöjliga att påverka.
Kanske skulle jag skriva en annan bok om vägar som jag vek av ifrån också. Men nu först den här. Det är terapi!
Framförallt har jag haft ett otroligt jobbigt relationsliv. Det är inte alltid en fördel att ha män som står i kö, som det ju faktiskt var när jag var ung. Man blir vilsen. Ibland är det svårare att välja än det kanske är för andra att hitta någon.
Och som jag har sagt många gånger; det är väl ingen konst att vara dygdig om det bara finns en enda som är intresserad av en!
Det är rätt skönt att vara gammal. Kön är i vart fall mindre! :-)
3 kommentarer:
Dottern har skrivit en roman i Dostojevskijs anda. Jag har hjälpt henne med språket. Hon har skickat till alla möjliga förlag. Ingen har nappat. Men Gaduate gav henne lite råd. Typ att publicera sig på nätet.
Jag har också en bok som vill bli skriven. Om sorg och sorgearbete. För självhjälp och för professionella hjälpare. Men det finns redan så många böcker i det ämnet.
Kyrksyster
Ja, det är mycket svårt att komma in på etablerade förlag. Jag ser i mina skrivarklubbar hur duktiga människor ger ut böcker, men på egna förlag.
Jag har också en firma med förlagsverksamhet, så jag skulle lätt kunna publicera där, men då handlar det om marknadsföringen som är svår om man inte får draghjälp.
Men så finns det ju de där förlagen som trycker och hjälper till med den.
Intet nytt sker under solen, men vi har ju var och en vårt sätt att tolka och våra infallsvinklar.
När det gäller förlagen har jag alltid bara skickat till två och sedan slutat skicka. Detta för att inte bränna mitt namn, som ju är ovanligt. Detta var nog dumt. Läste om boken om hundraåringen som författaren hade skickat till flera förlag innan den blev en succé när den väl publicerades. Jag ska kanske ändra taktik.
Skicka en kommentar