Det är synd att man inte får höra omdömet om sig själv efter döden.
Jag tänkte på mitt liv när jag sorterade i mitt bibliotek idag. Det dök upp det ena efter det andra, osorterat, vilket tyder på stor trötthet vissa år.
Självklart blir någon som jag inte älskad av alla! Jag reagerar ju starkt när jag ser någon som jag tycker blir illa behandlad eller något som är fel. Så var det i den miljö som skulle föreställa kristen i Oskarshamn, och så var det inte minst i grundskolan. Dessutom låter jag mig inte mobbas- stor risk för whistle - blowers! - utan biter ifrån.
Bland det jag hittade idag var horribla beskrivningar av hur en rektor bar sig åt, inte bara mot mig utan också mot flera andra kvinnor före mig, sades det.
Jag kan ångra att jag inte lät facket driva frågan om kränkande särbehandling, men jag är ingen som driver saker i rättsliga prövningar, det ids jag helt enkelt inte. Men den fackliga juristen ville detta.
Senare, när jag hade vilat upp mig, ångrade jag mig, men då gick det inte för jag var inte anställd längre.
Men det fanns ett mycket intressant fenomen på arbetsplatsen. En av de anställda hade en släkting i Oskarshamn som var anställd i församlingen. En otroligt rynkig tant, fast hon var nog inte så gammal. Denna människa hade sagt till min kollega att jag "hade varit ett elände för dem däruppe." Vad nu kärringen visste om det förstår jag inte, för hon hade inte satt sin fot på skolan under min tid. Men hon tyckte kanske inte om att jag yttrade mig i kyrkorådet och i kyrkofullmäktige. Detta omdöme var givetvis illasinnade rykten, och jag anar vem huvudleverantören av dem var. För alla tyckte inte så, men det finns alltid en tendens att när det brinner då tiger de som stöder, och så löper det på.
Detta omdöme om mig vidarebefordrade min förtjusande kollega till vår rektor som drog upp detta med problemen där gång på gång med mig, som givetvis inte förstod vad de hade med min senare arbetsplats att göra.
Han verkade inte kunna skilja på en högstadielärare med honom som chef, och en rektor på en stor kyrklig skola med biskopen som ordförande. Rollerna var liksom inte jämförbara.
Till slut ringde jag kollegan och frågade vad hon hade sagt, och då berättade hon ovanstående, den skatan!
I själva verket var det väl så att det var skolan som var ett elände för mig - och för andra rektorer och anställda efter mig - och inte jag som var eländet!
Och jag hade verkligen några riktigt tuffa år, då jag tyckte att jag slogs med väderkvarnar, både där och alltså delvis efteråt.
Nåväl när jag sorterade idag hittade jag mycket, som sagt. Det var också brev från okända och Dagens ros från människor som tackade mig för mitt mod att våga yttra mig i olika frågor.
Man får väl vara glad över att man inte är så slät att ingen har någon åsikt om en överhuvudtaget.
Men det skulle vara spännande att veta vad som kommer att överväga en gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar