Jag kan erkänna att jag har känt förakt för den sortens kristendom som är en sorts grädde på moset. Det är då man går i kyrkan vid högtiderna för att få lite stämning, och man överhuvudtaget gör sådant som syns och hörs, medan man lugnt lever sitt vanliga, ytterst borgerliga liv, som aldrig påverkas på djupet av ens så kallade kristendom. De till synes kristna. De som jag förr, när jag var socialist, skulle ha kallat pissborgare.
Snart är jag själv där.
- Jag ska gå i kyrkan i jul, deklarerade jag för det tilltänkta besöket.
Det var länge sedan jag var i kyrkan. Men jag var faktiskt på jullunch i församlingshemmet, dit en väninna hade anmält mig. Där är det lunch på onsdagarna med en kort andakt, och jag ska börja gå dit regelbundet.
Att sitta i en stor ödslig kyrka, byggd för 1200 personer, en söndag känns snarast ångestladdat.Och med ett nattvardsvin som är sur ättikssaft känns nattvarden snarast olustig.
Men tillbaka till den pissborgerliga kristendomen.
Även om jag själv förfaller, gillar jag den inte.
Det måste vara allvar om man vill kalla sig kristen. Man kan inte vara kristen och avvika eller av bekvämlighetsskäl bortförklara det som verkar rätt. Kanske borde man gå eller ha gått en annan väg i livet, men bekvämligheten hindrade en. Det var enklast att fortsätta i samma spår med ytlig fernissa på ett i grunden ångestfyllt liv.
Att vara kristen kräver ibland mod. Att vara kristen betyder inte att man bara gulligullar med sina egna närmaste, det är ett förhållningssätt till hela omvärlden och en öppenhet inför medmänniskorna och omvärlden. Det är inte fördömanden och revirtänkande.
Men, som sagt, så lätt det är att falla in i just den småborgerliga, välgörenhetsbaserade "kristendomen".
Gud borde kanske inte söka språkrör bland etablerat folk! Eller?
2 kommentarer:
Det kostar att vara kristen. Ibland mer än man mäktar.
Jag blir också så trött på den där präktiga fromheten. Där man ska ha pärlor i öronen, guld om halsen och fin dräktjacka. Framgångsrika barn. (Jag hade otroligt bra betyg i skolan. Vilken trumf för mamma i syföreningen. Tills församlingen krävde och krävde så att jag inte fick tid för gymnasiestudierna.)Skammen om man inte höll. Vilket jag inte gjorde.
Blir bara så bitter över hur kyrkan använt mig. Men jag kommer inte framåt med att bli bitter. Nu gäller att ta mig ur på ett snyggt vis.
Här bor jag på landet. Folk är enkla. Men jag har ju upplevt annat...
Ibland är kyrkliga miljöer rätt så sjuka, det vet både du och jag.
Man kan fara mycket illa, jag förstår och vet.
Skicka en kommentar